Sida 144
III.
vara honom hörige och lydige.» Ingen torde kunna underlåta att lägga märke till den anda af ädel humanitet, som utan allt anlitande af tidens vanliga fraseologi, i ett enkelt och allvarligt språk lägger fängelsevakt-mästaren hans plikter på hjärtat. Huruvida de fylldes, veta vi ej; att de erkändes, torde dock vara tydligt.
* #
*
Af hvad vi rörande fångarnes underhållspenningar anfört har framgått, att man under 1600-talet icke mera vidhållit den äldre seden att med föda från slottens kök eller förråd underhålla fångarne i slottens häkten. I samma stund konungen upphörde att såsom om än frånvarande husbonde på sitt slott eller fäste draga försorg om behörigt undfägnande eller försörjande af alla dithörande, från den högste till den lägste, utan hans ställe intogs af en aflönad ämbetsman, var det tydligt, att det gamla systemet för fångarnes underhåll måste utbytas mot ett annat. Det ställde till länsstyrelsernas förfogande vissa förslagsvis beräknade penningebelopp att för fångarnes »förtäring» användas, såsom det af 1646 års specialstat vill synas, 36 daler om året för hvarje fånge efter medeltal. Men det har icke öfverallt utgått till samma storlek. Vi hafva redan sett, att samtidigt med det både Stockholms stad och kronan till fångar i smedjegårdsfängelset i slottet lämnade 4 öre om dagen i underhållspenningar, tingo fångarne i Kalmar slottsfängelse nöja sig med blott 2 öre om dagen. Och beloppet i 1646 års stat, beräknadt till underhåll för dag, räcker ej till för stort mer än 3 öre.
Då vi bemärka, att samtidigt härmed vid barn husby ggningen i Stockholm ett fångdagsverke gäldas med 5 öre och båtsmännens arbete för dag med 8 öre samt att dränglönerna därsammastädes, efter 3 dir 14 öre smt i månaden väl icke mer än 32/3 öre om dagen, likvisst voro förenade med förmånen af ej blott vissa beklädnadspersedlar utan ock med fri kost, liksom ock att en måltid mat af husmanskost i 1664 års gäst-gifveriordning utsattes till 5 öre smt och »särskildt för dricka», behöfva vi ej uteslutande lyssna till fångarnes klagan för att inse, det sagda underhållspenningar väl icke alltid kunnat försäkra dem om ens den knappaste nödtorft. Men detta bör ju icke förekomma underligt i ett land och under en tid, där den stora massan af folket själf lefde under de torftigaste villkor och vetenskapen, där som annorstädes, ännu alldeles icke utredt de förhållanden, hvilka nu anses böra bestämma mängd och sammansättning af den näring, som kräfves för människokroppens underhåll. Och huru sparsamt än dagtraktamentet för fången var, kändes det dock för det allmänna såsom en börda, hvars tyngd man ogärna ökade. Länge sökte man ock få sagda börda delad. Redan i den rätt landskapslagarna gåfvo en målsägande att hålla förbrytare fången, låg för honom en förpliktelse att under tiden själf sörja för dennes underhåll; och från denna förpliktelse utdrog man så länge som möjligt viss skyldighet för menighet eller målsägande att med kronan dela kostnaden för fångunderhållet. Huru gränsen uppdrogs, visa åtskilliga prejudikat och författningar från denna tid. Då socknarna i Österbottens södra
Källa: Project Runeberg ·