Sida 177
III.
hult med hustru och barn, hvilka skickades till Abo, och två engelska matroser i »tuckhuset vid smedjegården». Den bekante Benjamin von Dysterstern eller Dyster finnes under förstnämnda namn antecknad 1724 bland fångarne å Kastenhof, därifrån han 1725 föres till Danviken.
Vi hafva angifvit, hvad som rörande fångarnes fördelning å dessa särskilda häkten synts oss i hufvudsak tillämpadt, utan att därför anse troligt, att några bestämda föreskrifter i detta afseende varit meddelade. Säkerligen har man i allmänhet tillvägagått efter omständigheterna. Såsom företrädesvis kronans häkte anses alltjämt smedjegården; med den börjar alltid förteckningen i Stockholms slottsbok, och dess fångpersonal är alltid störst. För fångunderhållet därstädes utgifves 1720 ett belopp af 512 dir 16 öre; gillstugufångarnes, ehuru för hvar person oftast vida högre än vanliga fångtraktamentet, uppgick samtidigt till blott 185 dir 20 öre. Är 1722 utgifvas för fångarne å smedjegården 379 dir 19 öre och för dem å artillerigården 149 dir 23 öre. Ar 1724 äro motsvarande siffrorna 237 dir 7 öre samt 73 dir 13 öre o. s. v. Sistsagda året finner man 12 dir utgifna, efter k. slottskansliets resolution den 15 juli, till bokbindaren Laurentz Lidman för 12 st. psalmböcker, »som blifvit uppköpta att brukas för fångarne vid smedjegården»; af dylik omsorg för fångar i de öfriga fängelserna hafva vi icke funnit något spår. Lika ensam hafva vi från dessa tider funnit anteckningen om 1 dir 28 öre kmt, utgifna »för ett par buldansböxor till arrestanten Jöns Bihlos förnödenhet».
Smedjegården var emellertid icke det enda fängelset i riket, som led af öfverfyllnad. Kungl. Maj:t skrifver den 2 nov. 1723 till hofrät-terna i Stockholm och Jönköping om nödvändigheten af »grofve kriminelle måls» snara af hjälpande, då större delen af fångehusen »skulle vara uppfyllda med arrestanter och dödsfångar, af hvilka åtskilliga skulle suttit två, tre eller flera år, fastän de tillstått sitt brott och åstundade efter utståndet straff undgå den svårighet, som ett långvarigt fängelse plär med sig föra». Svea hofrätt skyller i sitt svar den 28 nov. s. å. på då öfverståndna riksdagen, under hvilken större delen af hofrättens ledamöter varit sysselsatta i ständernas utskott, deputationer och kommissioner samt riksens ständer dessutom infordrat hofrättens betänkanden i åtskilliga vid riksdagen förefallna mål; hade annars fångar fått sitta länge, låge orsaken därtill i svåra processuella förhållanden eller under-domarnes otillfredsställande behandling af målen. Hofrätten hade väl ålagt vederbörande att för hvar månad insända fånglistor, upptagande de i länen sittande arrestanter; men större delen af landshöfdingarne hade ej därtill kunnat förmås, hvadan, om underdomstolarna försumma sig, detta ej blefve hofrätten kunnigt. Göta hofrätt säger sig hafva afgjort 163 mål under året; blott 6 återstode. Om i Vermland några funnos, som länge suttit häktade, berodde sådant på den kommission, som därstädes varit anställd »öfver något angifvet truliväsende» och som direkt insändt sin förrättning till justitierevisionen. Efter allt att döma var det hufvudsakligen i Svea hofrätts jurisdiktion det anförda förhållandet ägde rum. Och hvilken den »svårighet» var, som ett långvarigt fängelse brukade föra med sig och den de häktade åstundade undgå, belyses rätt klart af Nehrmans ofta anförda uttalande i en 1729 hällen offentlig före-
Källa: Project Runeberg ·