Sida 182
III.
nästan som en källare under jorden, med ett litet fönsterhål högst upp under hvalfvet, där han under hela två åren själf måste hålla sig med ved af 12 öre kmts underhåll om dagen. Ar 1755 föll han i värsta slaget af friselfeber, som jämte andra plågor haft med sig ett förskräckligen omåttligt svettande, hvaraf fast många svårigheter förorsakats med klädtorkning och kläders anskaffande för de dagliga många ombytenas skull. Dessa sista åtta åren har han ej kunnat hjälpa sig själf; men ingen handräckning har varit att få ens för betalning. När han kunnat få någon hjälp, har han under tiden 12—20 veckor i sänder måst betala 3—4 dir kmt i veckan för endast skötseln, hvaremot han i underhåll åtnjutit allenast 2 dir 20 öre kmt i veckan. Och änskönt, säger han, konsistorium om detta mitt usla tillstånd redan för två år sedan bekommit underrättelse, så har dock allt härtills ingen ändring häruti blifvit gjord. »Jag tviflar», utbrister han, »att förnuftiga hedningar skulle handla så obarmhärtigt emot oskäliga kreatur!» Nu beder han hof-rätten bringa hans sak till skyndsamt och högrättvist slut.1
Från ett landsortsfängelse linnes en likartad belysning af denna tids vidunderliga förmåga att i kristligt intresse handla okristligt. Bland riksarkivets handlingar finnas tvenne skrifvelser af den 14 maj 1723 och den 17 juli 1727 från den i Ulstadii rättegång inblandade åbomagistern Petter Henriksson Schäfer, som efter återkallande af sina villfarelser 1692 frigifvits och sedan han från vidsträckta utländska resor af samvetskval drifvits hem samt återupptagit sina återkallade meningar, 1707 å nyo fängslats och 1709 lifdömts, ehuru dödsdomen ej verkställdes. Han insattes i stället i Gäfle slottshäkte, möjligen i hopp att hans broder, prosten Johan Schäfer i Gäfle, så skulle blifva i tillfälle att föra honom till rätta. I förberörda bref meddelar han, att han, som sedan sist-sagda år suttit i Gäfle slott »såsom samvetsfånge och i andanom bunden», vore nu 65 år gammal med en mörk syn och platt tandlös; hade förut haft större frihet och fatt själf gå ned i staden att köpa sig bröd, men sedan 1721 hade han varit alldeles inspärrad, enär han icke förmått gifva fångvaktaren penningar. Denne hade däraf uppretats emot honom och låtit honom sedan på alla sätt umgälla det. Af ett så hårdt inspärrande och däraf vållad vanskötsel hade den ena sjukdomen efter den andra åkommit honom; han hade lidit af skörbjugg, bröstverk, and-täppa, hosta och maktlöshet, mistat sina tänder, fatt mörk syn och rosen, åtskilliga gånger bensvullnader, styng och värk, hvilka lidanden han ej fått i tid mota, mindre afhjälpa. Utan kronans kost, endast i förtröstan på den högstes försorg, har han lefvat i fängelset. Men nu finge han ej ens för lega någon mat. »Jag har», klagar han, »nu för tiden ingen, som hjälper mig, utan Gud allena.» En båtsmanshustru hade han dock med möda fått, som dagligen hämtade honom bröd och dricka, hvilket varit hans matreda i sju veckor.
Den 28 febr. 1728 underrättade landshöfdingen i Gäfle, grefve C. G. Bielke regeringen om den därstädes inträffade slottsbranden, därvid äfven
1 Konsistorium, som hördes öfver ansökningen och lärer hafva glömt bort den olycklige mannen, utlät sig nu, att då det förnam hurusom Oman vore stilla och saktmodig i samtal, trodde det, att Ö. skulle kunna på försök (!) utsläppas. Så skedde
Källa: Project Runeberg ·