Sida 190
III.
voro härför ej tillräckliga. Komme liera, kunde väl förslag göras till uppförande af spånadsrum; men viktigare vore att uppföra något sjukhus, hvilket ännu ej funnes, och att förbättra den trånga, fuktiga och obekväma kommendantsbyggnaden.
Den gamle öfversten understöddes af Stael von Holstein, som fann landskronafängelset omöjligt för den nya idéen.
Landshöfdingen, grefve Gustaf Gyllenborg i Nylands och Tavaste-hus län svarar kommersekollegium nästan skämtsamt. Han begär, att kollegium behagade låta ditsända »20 stycken spånrockar och 10 hasplar» att nyttjas vid kronohäktet i Helsingfors samt lika många till brukande å Tavastehus slott för de därstädes häktade personer. Men sedan han gjort denna raska beställning, begär han gunstig underrättelse »om hvem som skall gifva ull och lin till själfva spånaden och densamma emottaga som ock utbetala de medel, fångarne i arbetslön till hälften böra njuta» o. s. v. Landshöfdingen i Österbotten G. A. Piper, en gammal karolin, som förvärfvat sig godt eftermäle för omsorger om näringarna i länet, afböjer spånadstanken mera direkt. Vaktbetjäningen kunde ej handleda fångarne i ullens redande och spinnande, då de däri och i fråga om verktygen därför saknade all insikt; fångarne skulle ej under sina strafftider, hvilka ju ej voro så långa, hinna inhämta någon färdighet; livarken i Uleå eller i Korsholms och Kajaneborgs slott funnos rum af erforderlig storlek, då de båda slotten voro raserade och ej återställda i mer än hvad som ämbetslokalerna och hans bostad kräfde. Landshöfdingeämbetena i Umeå och Gäfle svara lika afböjande. Det senare förklarar, att de senare åren inga andra arrestanter suttit i länets häkten vid Gäfle slott och Frösön än sådana, som för urbota brott lifdömts eller ådömts vatten och bröd eller ock dömts för rymning från regemente, hvilka, heter det, icke kunnat till arbete hållas »i anledning af tvånget att bevaka dem strängt och äfven hindra dem att taga lifvet af sig». Att lösgifva dem till publikt arbete utom
fängelserummet vore ej rådligt, då vaktbetjäningen vore otillräcklig och
rymningsförsök ägt rum. Vatten- och brödfångarne voro till arbete under dem ålagd diet »oförmögna och maktlösa». Ingen hade heller velat gifva fångarne arbete. Sedan 1748 hade heller inga sådana fångar i städernas häkten njutit förtäring; och det tilltänkta arbetet kunde ej komma till stånd, förrän arrestrummen gjordes rymligare och dera. Landshöfdingen v. Salza i Jönköping meddelar, att fångarne därstädes »i nog trängsel uti små trähus och kojor förvaras» och kunde
omöjligen utan tillgång till säkrare och rymligare husrum inom slotts-
borgen med föreslagna arbetet sysselsättas. Men han hade hos konungen anhållit, att ett tukt- eller rasp- och spinnhus måtte inrättas inom slottet; och skedde detta, så vore allt hjälpt för fabriksspånad »ej allenast åt de till nog myckenhet ankommande arrestanter från omkringliggande orter utan ock åt lättingar och löst folk, som till följd af Norrköpings-spinnhusets aflägsenhet ej kunde ditförpassas >.1
1 De anförda ämbetsskrifvelserna finnas i bunten n:r 9, konvolutet angående spinningen, Riksark.
Källa: Project Runeberg ·