Read Runeberg

Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria

Originalsida 199
Originalsida 199
Originalsida 198
Originalsida 199
198–199

Sida 199

III.

bonom med hirtzvängaren allt i hufvudet; vid Danderyd krog bar Flodelius utlåtit sig dessa orden: Om jag intet förlofvat att slås, skulle jag slå eder allesamman, men spänn nu bandklofvarna på mig och slå intet mig till döds, då de skrufvat på bonom så hårdt, att händren i kölden uppsvullnat; gästgifverskan i Ensta har aftvättat bonom bioden, däraf ban varit ett dygn ganska matt och sjuker.» Två andra fångar, som varit med för att inställas vid urtima ting, båda bönder, hade nu återkommit och berättat, huru under färden tillgått. Då så kunde tillgå, när länsmännen själfva förde fångarne, må ju icke förundra, att öfver-klagade missförhållanden icke så lätt kunde afskaffas. Nya klagomål •anfördes af öfverståthållaren, baron v. Lantingshausen, den 14 jan. 1762. Han besvärar sig jämväl öfver de långa dröjsmål, landshöfdingen i Stockholms län tillåter vederbörande, då dem åligger att afföra fångar till fästningarna. Fångarne få sitta och vänta på transport två till tre veckor, och fängelserummen blifva därför öfverfyllda. Han omförmäler, hurusom i Örebro län allmogen beslutat att göra sammanskott till fång-skjutsens betalande, som då dels af fjärdingsmännen, dels af andra betingades och mottogs; denna metod anser han borde proponeras allmogen öfver hela riket. Då skulle genaste vägen kunna tagas i stället för att som nu delinkventen måste föras flera mils omväg, då de af allmogen, »hos hvilka fångeskjutsen står», bodde afsides; rymningstill-fällena skulle minskas, bördan fördelas öfver hela riket, hvilket i synnerhet under andtiden vore nyttigt, och öfverklagade oordningar före-kommas.

I sin förklaring öfver denna skrifvelse åberopar landshöfdingen Broman k. resol. å allmogens besvär år 1727, § 10, livaraf inhämtas, att allmogen ålåge att i tur och ordning utgöra fångskjuts, samt k. resol. å allmogens besvär år 1723, § 4, och k. f. den 23 jan. 1724, som stadgade, att kr o nobetjäningen skulle följa med fångarne och vara ansvariga för deras vård. Då nu kronobetjäningen bestode af en länsman och några i häradet kringströdda fjärdingsman, hvilka kunde sägas aldrig

vara lediga från förrättningar såsom skjutsuppbådande till E. K. Maj:ts höga resor, durchmarscher, munderingspersedlars fortskaffande, skjuts' inkallande för kommenderande officerare och hemkommande manskap utur fångenskapen, förafskedade soldater och ryttare, krut och salpeter-foror, restantier och sakörens indrifvande, vägsyner, executorialers verkställande m. m., måste inses, att ej inom 3—4 dagar, hvilka gått förrän brefven från slottskansliet ankommit till länsstyrelsen, fångskjutsen alltid kunde vara uppbådad. Han föresloge, det Stockholms stad själf måtte åläggas att fortskaffa i staden dömda eller ertappade delinkventer till nästa kronobetjänt; icke färre än 41 fångar hade 1760 och 37 år 1761 förpassats från Stockholm till olika delar af riket.

De oordningar, hvilka von Lantingshausen åsyftar, voro anmälda af kommendanten å Karlsten, major Jegerhielm, hvilken den 5 jan. 1762 meddelat öfverståthållaren, det visserligen honom tillhandakommit underrättelsen, att landshöfdingen i Stockholms län den 11 förutgångna december anmodats att till Marstrands fästning låta aflora soldaten Johan Lindlöf, hvilken generalkrigsrätten jämte kroppsplikt ådömt tre års fängelse, men att Lindlöf ännu icke ditkommit, tydligen på grund af

Källa: Project Runeberg ·