Sida 7
I.
fästen, särdeles deras, som på lifvet sutto». Man har från detta yttrande velat härleda anordnandet af länsfänqeherna i riket.1 Vi kunna icke dela denna mening. För oss synes kommissionens anförda yttrande blott afse utverkande af förbud för särskildt till lifvet dömda rannsak-ningsfångars förvarande i häradshäktena emellan tingen eller under af-vaktan å öfverrätts dom i besvärs- eller underställningsmål, då de ju under tiden kunde säkrare förvaras vid »slott och fästen». Och att de ganska tidigt vid sådana förvarades, intyga tydligt nog redan anförda bestämmelser om fångars insättande i »tornet» eller »konungens häkte». I den mån den äldre uppfattningen af de fria männens rätt undanträngdes af en åskådning, som, då de kränkte lagen, ålade äfven dem bestraffning, öfver hvilken de dock ägde klaga, måste allt flera komma att förvaras i fängelserna; och sedan konungen alltmer obestridt fram-trädt såsom samhällsrättens representant, var häraf en själfklar följd, att de fogdar, ståthållare eller höfvitsmän, som i de särskilda orterna
utöfvade hans myndighet, således ock måste hvar på sitt slott eller fäste låta anordna rum för det fångförvar, som rättssäkerhetens och laga ordnings upprätthållande kunde kräfva.1 2 Det ständiga fejdandet gjorde, att man ock måste bereda utrymme för krigsfångar. Vi påminna härvid om konung Erik XIV:s den 1 nov. 1563 gifna instruktion3 för sina trogna män och tjänare, däruti det talas om de fångar, »som äro vid slotten» och bestämmes, att de »måtte ställas till arbete, dock så att grann akt hafves uppå dem, att de icke undkomma». Man torde redan häraf kunna sluta till slottens allmännare anlitande för fångförvar, utan att härför behöfver förutsättas någon särskild författning eller andra bestämmelser än de redan här ofvan anförda. Ty likasom i fråga om skemmans användning såsom fängelse detta förhållande föranledts alldeles uteslutande af praktiska kraf, har »tornets» eller rådhuskällarens tidiga användning för samma syfte utan allt tvifvel åvägabragts i samma ordning.
Vi hålla således före, att slottsfängelserna icke voro någon nyhet ens vid den tid, då Birger jarl anordnade ett fängelse i tornet till det »adelshus», med hvilket han afsåg att värna den nya stad, som han på Stockholmen mellan Saltsjön och Mälaren anlade.4 Man har anmärkt, att hans egen son, konung Valdemar, blef den förste fånge af betydenhet, som i detta fängelse insattes. Det skedde 1276, då han fallit i händerna på sin upproriske broder Magnus. I detta torn, som nämndes Kärnan, förvarades sedermera äfven Valdemars son, junker Erik, 1291—1302. Vid sidan af adelshuset, hvilket låg där det nuvarande slottets lilla borggård nu är belägen, anlades sedermera en förborg på samma plats,
1 Berättelsen för år 1836 af styrelsen för rikets fängelser och arbetsanstalter. •— Ben vidlyftiga historik, som i denna berättelse innehålles, är affattad af generaldirektören Claes Livijn.
- I de redan omnämnda privil. för Kopparberget af d. 17 febr. 1347, hvaruti allmogen bemyndigas sätta löske ostyris män i kistan, omtalas ock »vars fogathæ hæcto», såsom ett aunat fängelse än det förra. Sv. Diplomatarium V, 636.
:i Införd i Handl, till Skand. Hist.
4 Med hänsyn till i texten följande uppgifter hänvisas till Olai Petri svenska krönika, Klemmings ed., Sthm 1860, s. 77, Strinnholms Sveriges hist. 11, 415, 428, 606 etc., Ferlin, Stockholms stad, Sthm 1858, 1, 469 m. fl.
Källa: Project Runeberg ·