Sida 206
III.
det uppfattningen af rannsakningsfängens och straffångens olika art ock må hafva höjt behandlingen af den förre utöfver hvad förut ägt rum; men så var ej fallet. Ännu under största delen af 1700-talet vid-hälles »i praktiken» emot honom samma hårda och rättskrän kande behandlingssätt som under det föregående seklet. I)et kan väl af lätt begripliga skäl vara svårt att med fulla bevis styrka hvad som gemen-ligen tilldragit sig »utanför protokollet»; men utan all bevisning äro vi likväl ej.
Den 1 april 1724 meddelar Svea ho frätt i skrifvelse till regeringen, att häradshöfdingen Carl von Christersson den 17 förutgängne mars till hofrätten inberättat, att Erik Thyresson vid Snäfringe häradsrätt »med ett kort ja» erkänt sig vara skyldig till anklagelsen för tidelag, men att han icke kunnat förmås att redogöra för omständigheterna vid brottets begående, hvadan hvarken tings- eller hofrätten blefve i stånd att af döma målet. Han vore fullkomligt vid sina sinnen, ehuru han ställde sig såsom en dumbe. Christersson hemställde därför om ej tingsrätten kunde tillåtas, därest Thyresson vid nästa rannsakning skulle visa sig lika hårdnackad och ej vilja svara, att låta honom straffas med några par spö, dock att nödig försiktighet därvid skulle brukas och därtill ej skridas utom i högsta nödfall. — Ehuruväl genom brefvet den 22 dec. 1686 föreskrifvits, det ingen till sanningens bekännelse skulle pinas och torqueras utan att hellre i mörka och tvifvelaktiga mål, där sanningen pä annat sätt efter mänskligt förstånd och all använd flit icke utletas kunde, de misstänkta mäga lämnas under Guds dom, än man må plåga och döma några oskyldiga; likväl och emedan Thyresson redan tillstått gärningen, hemställde hofrätten, »om ej prästerskapet först kunde med bearbetande af Guds ord söka förmå honom till utsägande af de nödiga omständigheter, men där ändå hos honom motvilja förspordes, tingsrätten måtte få tillstånd att låta spänna liand-
klofvar på honom samt honom på väggen upphänga, och, där det ej något uträttade, att han då finge några par spö och han således erfara det uppå hans motsträfvighet följde ett verkeligt straff, som någon ändring hos honom förorsaka torde». Och Kungl. Maj:t svarar den 22 april s. ä., att, »ehuruväl k. förordningar och domarereglerna icke ined-gifva eller tillåta, att någon skall plågas och pinas till bekännande af någon angifven missgärning», så vore likväl annorlunda beskaffadt med denne delinkvent, som redan bekänt gärningen; hvadan K. Maj:t funne skäligt alldeles gilla det und. betänkandet, med nådig vilja och befallning, det hofrätten anbefallde häradshöfdingen, att han icke skrede till detta medel, innan han märkte allt hopp vara ute att själf eller genom prästerskapet kunna med fången härutinnan något uträtta.
Åtskilliga tilldragelser vid rannsakningar med anklagade under följande årtionden gifva tydligen vid handen, att vi uti delinkventens upphängande vid väggen i handklofvar, på sätt hofrätten föreslog, haf va att se den för frampressande af bekännelse vanligen anlitade tortyrproceduren.
Men den var därför icke den enda. Huru uppfinningsrik en rätt ifver att »utleta sanningen» någon gång kunde vara, inhämtar man
Källa: Project Runeberg ·