Sida 222
III.
konungen befaller själf, att han skall befrias från »kronojärnet» och ej på hårdt sätt medfaras.
Vi minnas landshöfdingen Boijes anmälan om myndigheters misstolkning af rätten att utsläppa fångar till arbete. Här i Kalmar finna vi en illustration till sagda text.
Stadsfiskal en Faxe i Kalmar anför klagomål hos justi tiekanslern »öfver det själfsvåld, som föröfvas med arbetsfångars frihet att vistas så in- som utom staden, hvarigenom hvarjehanda inbrottsstölder, andra missgärningar och rymmande sig tilldragit» och begär anstalter däremot. Han åberopar kanslerns maning till vederbörande att ej låta de hit till fästningen dömda fångar utan betäckning gå lösa. En stor del af dem finge dock gå alldeles tygelfria »inom och utom fästningen, ja, intill själfva Öland och flera ställen». Härigenom finge de ej »umgälla sina brott till deras ondskas späkande» utan lefde en del nog bättre än en mindre förmögen borgare. Vid förhör i anledning af dessa klagomål, i dec. 1759, förklarar stadsfiskalen: att han redan året förut anmält om en arrestant, Schoug, som fått gå lös och kommit i slagsmål med en afskedad båtsman Wahlbeck en afton hos svarfvaren Sveder, då fiskalen fått handräckning af vakten och häktat Schoug; men dagen därpå hade denne utsläppts af majoren Falkman, ehuru han var för brott arresterad. Vidare hade arrestanten Reen och en till under marknaden i Fröbygården på Öland kommit dit och begått stöld, därför de af fiskalen anklagats och efter rannsakning blifvit sakfällda. Två arbetsfångar, som suttit i sjöportshvalfvet, hade fått lof af vaktposten att gå och hämta vatten; därunder hade de begått inbrottsstöld hos kollegan Bruni samt sedan återgått till hvalfvet. Ännu andra fångar fingo ock gå lösa, men han kände ej deras namn; vid en blifvande rannsakning skulle det lätt kunna bevisas.
Major Falkman erkänner, att han uttagit Schoug ur häktet, men ursäktar sig med att han icke afvetat handeln mellan denne och båtsmannen. Däremot vore väl bekant, att Schoug ginge lös; »ty», yttrade han, »emedan kronans stat ingen utdrifvare består, har alltid brukats, att den beskedligaste af fångarne drifvit de andra till, från och under arbete, hvilket alltid före och under hans tid varit så inrättadt». Beträffande de båda ölandsfararne förklarade han, att de »voro icke uti fångehvalfven i staden och fästningen utan af dem, som voro till slottet anordnade; fånge-vaktaren därstädes hade olofvandes dem med sig tagit på Ölands marknad och tillbaka», därom Falkman intet vetat. De två fångarne i sjöportshvalfvet hade jämte vaktsoldaten blifvit straffade. Den ende han påminde sig lämnats utan bevakning vore lifstidsfången Semler, som sedan 1745 fått vara i ett rum i staden, utom fångehvalfven, och som vore »nog sjuklig».
Stadsfiskalen intygade om denne, att han lefde mycket tyst och stilla och att inga klagomål hördes öfver honom, då han ej missbrukade den nåd, honom förunnats.
En fånge Samuel Jonsson Högberg hade jämte andra användts vid grynmalning i »kopparhammaren» under betäckning af garnisonen och därvid rymt. På förfrågan från justitiekanslern upplyser landshöfdingen v. Roxendorff den 26 juli 1759, att Högberg ej användts vid fästnings-
Källa: Project Runeberg ·