Sida 223
III.
arbetet, enär detta af brist på medel afstannat. Fångar hade kunnat rymma, då garnisonen varit ganska svag och ej räckt till för deras bevakande å olika platser inom fästningen. Då arbete för kronan funnits, hade fångarne ej utlämnats åt privata; men i andra fall vore det så nyttigt för arbetsdriften som nödigt för fångarne att komma i rörelse, emedan de genom inneslutning i fångkvalfven dels blifvit ofärdiga och odugliga, dels af skorbutiska sjukdomar bortdött.
Att under förhållanden sådana som dessa rymningar ej sällan ägde rum må ej kunna förundra. Af de 45 kalmarfångarne i juli 1751 äro 7 antecknade såsom förrymda en eller flera gånger och några ej åter ertappade. Liknande iakttagelser möta öfverallt. Man skulle vara frestad att tro, det vederbörande härom mindre bekymrat sig, då de väl i annat fall iakttagit större försiktighet; men många bevis intyga, att de haft ögonen öppna för faran och sökt förekomma den. Den 28 maj 1744 begär landshöfdingen Otto Ladau i Helsingfors förstärkt bevakning af 4 man till de 4 han redan har för fångpersonalen, enär K. Maj:t beslutat, att brottslingar, som dömdes af Abo hofrätt till arbete i halsjärn, skulle aftjäna straffet i Helsingfors; eller ock att soldatkommen-deringen därstädes måtte ökas med tio man. Den 30 juni 1752 frågar landshöfdingen, grefve Gyllenborg, Abo hofrätt, om ej fångarne Sjöberg, Asp och Smedberg, hvilka voro mycket förslagna »att genom hvarjehanda illgrepp taga till flykten», kunde hållas till arbete med påsmidda halsjärn på det all lust att söka undkomma måtte dem betagas; men hofrätten tror ej nödig säkerhet därmed stode att vinna utan besluter hos K. Maj:t anhålla att få sända dem till någon fästning i Sverige. Häremot reserverar sig assessoren Rappe, då han trodde sig veta, att fångar kunde rymma i Sverige som i Finland: utan ville han lämna landshöfdingen tillstånd att antingen göra, som han föreslagit, eller ock låta smida kedjor om benen på dem, hvilket han visste »i alla häktelser med så arga bofvar vara öfligit» och syntes utgöra »en nog säkerhetsgrad». Redan långt förut hade man dock i Sverige fått erfara, att fångar kunde rymma, äfven om de så utrustats, som Rappe tillstyrkt. Af ett den 27 okt. 1730 i Kristianstads fästning hållet undersökningsprotokoll1 finner man, att den därifrån förrymde »store tjufven Johan Espengren» i förstone med en järnbult varit om bägge benen fängslad men att denna på underofficerarnes anhållan blifvit utbytt mot ett träblock, därför att han, som vid förra afvikningar varit med järnblock fängslad, »alltid detsamma af sig strukit»; om nätterna hade honom då tillika handklofvar blifvit på bägge händerna pålagda och i väggen med dubben fastslagna. Icke dess mindre, fastän sergeanten själf tillslutit dörren till stockhuset och tagit till sig nyckeln, rymde Espengren under natten genom ett hål på väggen mellan stockhuset och corps de gardet. Undersökningen bragte dock i dagen, att profossen, »af håll och stygn betagen», om kvällen »lämnat händerna på arrestanten oslutna». Mördaren Ånders Omejer rymmer den 18 jan. 1737 från Landskrona slott klädd i kvinnokläder, hvilka han befinnes hafva förskaffat sig från själfve slottsvaktmästaren Österbergs »hushåll». Den 19 dec. 1750 skrifver amiralitetskollegiet i Karls-
1 Riksark.
Källa: Project Runeberg ·