Sida 226
III.
krona till K. Maj:t med anledning af de rymningsförsök, hvilka då ägt rum genom affllande af järngallren för fängelsefönstren samt murens i fängelserummen utbrytande på så lönligt sätt, att det ej märkts vid de dagliga visitationerna, därjämte ock i anledning af de hotande och oanständiga utlåtelser, fångarne haft mot bevakningen, det hos kollegium anmälts, att missgärningsmannen Johan Asproth, dömd den 24 nov. 1748 att uti halsjärn hela dess lifstid uti ankarsmedjan arbeta, skall visa ett mycket styft och hårdt sinne, i stället för att han det mildrade straffet tåligt uthärda borde; varandes befunnet, att naglen, livarmed halsjärnet på honom blifvit sammanhäftadt, varit af bly, hvilket han säger sig förmått vederbörande i Stockholm vid dess påslående göra och hvilket förhållande med ännu en annan befunnits vara fallet. »Som nu», yttrar kollegiet, »här icke är något slutadt verk, att man om fångarne kan hålla den vakt, som uti en fästning, ehvad uppsikt öfver dem hafves, i synnerhet vintertiden, då isen ligger», har kollegiet begrundat, om de ej genom något hårdare häkte borde hindras, att de hvarken i fängelserummet eller under beledsagandet till och från smedjan samt under själfva arbetet måtte få tillfälle att undvika; och som K. Maj:t den 15 förutgångna februari afslagit gjord hemställan, det Asproth måtte arbeta med black, föreslår kollegiet nu, om icke de grofvaste och mest styfsinta smedjefångarne kunde beläggas med sådana häkten om benen, hvilka icke vore hinderliga vare sig för deras hvila om nätterna eller vid arbetet om dagen i smedjan och hvilka för detta så här som uti en och annan fästning till dylika fångar brukade blifvit. Denna framställning vinner Kungl. Maj:ts bifall. Och i cirkulär af den 2 aug. 1777 för-ständigar krigskollegium kommendanterna å samtliga fästningar, där fångar förvarades, att sorgfälligt öfvervaka, det så väl arbetsfångarne under säker och tillförlitlig bevakning, som med mindre antal manskap, försedt med full beväring och skarpt laddade gevär, kunde verkställas, blifva behörigen sysselsatta vid de nödvändiga fästningsarbetena, utan att de i enskilda göromål af underbetjäningen varda nyttjade, som ock att de
fångar, hvilka för gröfre brott dömts att arbeta »med särskildt därtill anordnade fängsel», jämväl på detta sätt hållas till arbete. Förstän-digandet vittnar ej blott om kollegiets önskan att aflägsna missförhållanden, dem »underbetjäningens» privata intressen framkallat, utan äfven om någon fruktan för obehöriga tilltag från fångpersonalens sida.
Denna fruktan var icke ny. Kommendanten å Bohus, Henrik Reh-binder, erinrar landshöfdingen i Göteborg, Bengt Ribbing, att K. Maj:t den 5 febr. 1730 bestämt, det af fångarne å Marstrands fästning 40 skulle föras till Bohus och 20 till Nya Älfsborg; att nu 48 fångar funnos vid Bohus, däraf 30 från Marstrand dömda till arbete; att 20 marstrands-fångar väl behöfdes, men att blott 12, med hänsyn till garnisonens ringhet, kunde emottagas, enär den nu bestode af blott 72 man, däraf 24 dagligen voro på vakt; att om flera tillsändes honom, han måste säga som kommendanten Sabelfeldt å Karlsten, där dock garnisonen vore 150 man, »att arrestanthopen därstädes vore så stor — 91 man — att befaras kunde, de skulle sammangadda sig och söka tillfälle att rymma, hvartill nyligen försök gjorts». Alldeles samtidigt meddelar kommendanten å Nya Älfsborg, att han, som blott har 64 mans garnison, knap-
Källa: Project Runeberg ·