Sida 237
III.
han, »att jag till min hälsa samt lif och lem är fördärfvad och i grund ruinerad». En annan fånge, Anton Kalmeter, dömd för lifstiden till Marstrand, har ock suttit lika strängt innesluten, till dess på uppmaning af prosten i staden, Jonas Brag, Kalmeters svåger Samuel Schulze 1745 sökte hos konungen och fick tillstånd för Kalmeter att till sin hälsas skötsel någon stund om dagen gå ut i staden med vakt.
Skrifvaren Tallberg å Bohus hade enligt k. skrifvelsen den 11 febr. 1767 berättigats att »en stund på dagen taga frisk luft». Vid något sådant tillfälle hade han, enligt Gyllenschrufs angifvelse, »vår nådiga öfverhet samt regeringen infamt och skiendeligen blamerat», hvilket kommendanten sökte ursäkta genom förklaringen, att Tallberg, som vore mycket begifven på dryckenskap, väl kunde någon gång fått tillfälle sig därmed öfverlasta, och då vore han sig ej (själf) mäktig.
I en nådeansökan af den 1 sept. 1722, hvilken tio å Marstrand förvarade fångar till konungen ingifva, tala de om den »högste undergång, jämmer och eländighet», den »olycka» och det »slafveri», de för lifstiden där voro underkastade, om icke konungen ville gifva dem nåd. Under vanliga förhållanden därstädes torde uttrycken varit något öfver-drifna. Men tvifvelsutan kunde omständigheter inträffa, som gjorde dem fullt befogade. Särskildt svårt drabbades ju alltid fångarne af stigande sädespris. I den förut omförmälde riksdagsmannen Erik Jonssons skrift till konungen den 12 sept. 1772 omtalar han, att under strafftiden å Karlsten bestods honom blott 3 öre smt om dagen, därifrån dock af-drogos 3 öre smt i månaden, och vidare 2 mark kommissbröd, under det han dock hölls till det strängaste arbete. Härigenom blef han så fördärfvad, att han 1757 i juni föll i en svår sjukdom, under hvilken han måste sakna all tillbörlig skötsel, så att, säger han, »matkar växte hopetals utur min kropp och länder och hade jag visserligen måst sätta lifvet till uti detta svåra fängelse, hvar icke min kära hustru bevist mig den barmhärtigheten, att hon till sin och husets stora känning understödt mig efter sin yttersta förmåga.»1 Kommendanten å Karlsten inberättar den 20 nov. 1741, att fångarne ledo sådan hungersnöd, att därest hjälp ej snart mellankomme, »det arma folket af hunger dör», sedan det redan vore så utmattadt, att det snart icke kunde göra något arbete. Då bestämdes, att ordningen å Karlshamns kastell skulle äfven här tillämpas, så att fångarne undfinge två marker mjukt bröd till mans om dagen, räknade till värde af 1 öre 2 penningar smt, samt resten 2 öre 22 penningar uti kontant, tillsammans 4 öre smt. Dylika förhållanden inträffade, som vi redan sett, allt emellanåt. Men äfven i öfrigt torde förhållandena inom fästningarna för där förvarade fångar varit synnerligen pressande. »Här är en ängslig lefnad på denna fästning», skrifver Jegerhjelm från Marstrand till en annan officer 1751; hurudan skulle då »lefnaden» därstädes kännas för de i skumma fängelse-hvalf under vintrarna eller vid arbetsbrist ofta både dag och natt inspärrade, ej sällan fjättrade och svältande fångarne?
1 Af »alteration» öfver makens olyckliga tillstånd biet hustrun själf svårt sjuk. Jonsson hemställer till konungens nåd, om honom icke borde beredas någon ersättning för så mycket oförskylldt lidande. — Riksark.
Wie sel gren, Sveriges fängelser och fångvård. 15
Källa: Project Runeberg ·