Sida 258
III.
Det utverkar sedermera k. brefvet den 23 sept. 1741, hvilket förbjuder samma domstolar och dessutom Stockholms politikollegium att till spinnhuset döma bräckliga, med sinnessvaghet behäftade, ålderstigna och till där förefallande arbete alldeles otjänliga personer, grofva missdådare eller sådana personer, som pröfvades tjänliga till starkare arbete och som därför förmådde och borde arbeta vid kronans slott och fästningar, ej heller små barn, som ej fyllt sju år, hvilka borde på barnhuset till vederbörlig skötsel och föda intagas; och finge vid tiggares upptagande af gatorna spinnhuset ej heller besväras med andra än sådana, som förmådde undergå det därvarande arbetet.1 Och genom nya k. bref af den 26 febr. 1768 och den 9 jan. 1772 söker det upplifva och förstärka åt-lvdnaden för det förra, därvid i 1772 års bref såsom villkor för in-tagande i spinnhuset bestämmes förutgången besiktning och approbation i fråga om arbetsduglighet af spinnhusinspektoren och fältskären; hvar-jämte i de fall, då underdomstolarna misstogo sig, inspektoren borde gifva det kommersekollegium till känna att vid öfverrätterna anmälas samt, »när de åter sig förgingo», för åtal och ansvar anmäla det hos justitiekanslern. Icke ens detta värjde dock anstalten; af kommerse-kollegii klagomål hos regeringen den 11 maj 1781 ser man ej blott, att Skanshammars häradsrätt då ditsändt en för brott mot brännvinsbrännings-förbudet förvunnen hustru, »som af skröplighet och elände var sängliggande, behäftad med obotliga ben- och rötsår, oduglig till arbete samt farlig för den elaka stankens skull», utan äfven att kollegiet, för att förekomma spinnhusets förvandling »från ett arbetshus för fabrikernas behof till ett sjukhus eller lasarett, därmed dess bestånd undergräfdes», fann sig nödsakadt begära befallning till öfverståthållaren att ej till spinnhuset föra utan till behörig ort återförsända ankommande brottslingar, som ej hörde dit utan rätteligen skulle å andra platser med arbete försona sina brott. Sannolikt har öfverståthållareämbetet blott undantagsvis gått så grannlaga till väga, som då det i juni 1748 hos kommersekollegium på förhand förfrågar sig, huruvida det finge till spinnhuset öfverlämna »till Smedjegården införpassade drängen Pehr Mattsson, tvske karlen Jacob Böhler, dennes hustru Katarina Krook samt kvinns-personen Ingefred, hvars egentliga namn vore Lena Persdotter». Svaret blef då, att eftersom spinnhuset vore ett publikt arbetshus men Mattsson vore fånig och makarna Böhler bräckliga och gamla, kunde blott Lena Persdotter emottagas.
Lika eller ännu mera uthållighet ådagalägger kommersekollegium i sina bemödanden att till spinnhuset införskaffa sådana personer, som kunde vara arbetsdriften till gagn. Från det kollegium den 31 aug.
1 I skrifvelse till K. M:t den 8 ang. 1753 begär ock kommersekollegium att då för fosters bortkastande till tre veckors fängelse vid vatten och bröd, hemlig skrift och 6 års spinnhus dömda Ebba Elisabet Palm, som vore fallandesjuk, blifvit af spinn-husföreståndarne vägrad inträde, enär hon ej kunde under vatten- och brödstraffet sysselsättas med arbete och de öfriga fångarne af hennes ohyggliga sjukdom skulle i sina svsslor mvcket hindras — K. M:t måtte bestämma, att hon skulle å tukthuset intagas, enär yllefabrikörerna annars skulle kunna afskräckas från att arrendera spinnhuset, hvars ändamål vore ej blott de lösa och lättjefulla men arbetsföra och för mindre brott dömda personers bestraffande, »utan ock att de inrättade ylle- och klädesfabrikerna måtte få något understöd med spånad».
Källa: Project Runeberg ·