Sida 260
III.
kommit, dömde kämnersrätterna i Stockholm den ena pigan efter den andra till spinnhuset, för def de tagit tjänst å krogar därstädes; 1760 ditdömdes af sådan anledning sju. Icke desto mindre ingå den 27 april 1762 arrendatorerna af spinnhuset, J. Schagerström och H. A. Apiarie, till justitiekanslern med en klagoskrift, däruti de anföra, att ehuru de ej mindre hos stadsfiskalerna än äfven hos högre och lägre domstolar yrkat på efterlefnad af lag och förordning samt verkställighet af föreskrifterna om lösa och vanartiga personers befordran till spinnhusarbete, att hos dem odygd och lättja måtte utrotas, så saknade de dock verk' ställighet af K. Maj:ts nådiga förordning af år 1757 om krogpigors och lösa kvinnspersoners, som på slika ställen vistades, befordrande till spinnhuset, hvaraf, säga de, »till dato oss veterligen ingen enda ännu blifvit ditdömd, ehuru här i staden säkert måste vara öfver 1,000 krogar och på de flesta en samt på många två till tre pigor eller arbetsföra kvinnspersoner, som kunde göra publicum större nytta än därstädes merendels j liderlighet förslösa tiden». Vid efterfrågan om orsaken till detta förhållande hade stadsfiskalerna svarat, att Svea hofrätt »städse behagat befria- dessa pigor, då de på deras åtal af kämnersrätterna dömts; och anhålla arrendatorerna därför, att justitiekanslern måtte ingripa.
Han kallar stadsfiskalerna till sig den 15 sept. s. å. De medhafva utslag, som visa, att Svea hofrätt vid pröfning af sagda domstolars öfver-klagade utslag, än funnit »krogpigan» ej hafva tjänat på krogen utan i krögarns hem, än funnit henne vara bräcklig och sjuklig, hvadan åklagaren afstått från sina yrkanden, än funnit styrkt, att hon själf »förestått» krögeriet och haft till sitt blott tillfälliga biträde en annan, som dock nu fått annan tjänst o. s. v., samt att hofrätten i intet enda fall gjort annat än upphäft utslagen. Vid sådant förhållande hade de ansett lönlöst vidare fortsätta sina åtal. Justitiekanslern ålägger dem likväl att icke afstå från dessa utan »hålla noga» på 1757 års förordning. Att döma af de fortgående klagomålen från spinnhusets sida torde dock detta åläggande burit föga frukt.
Möjligen synes förföljelsen mot dessa »krogpigor» mindre förklarlig. Den var dock hufvudsakligen riktad emot krogvärdarne själfva, för att icke säga helt enkelt emot krogarna. Tidens praktiska riktning kunde ju omöjligen göra sig blind för det oerhörda afbräck, som sträfvandena på snart sagdt alla områden för samhällets lyckliga utveckling ledo af folkets dryckenskapsbegär; man fann nödvändigt att däremot inskrida. Så hade man ju gjort århundraden igenom. Gustaf Vasas förbud 1558 mot svalg och dryckenskap; hertig Karls uppmaning till klerkeriet 1586 i Örebro artiklar att inskrida mot dryckenskapen; Gustaf II Adolfs försök att genom 1617 års ordinantia för köphandeln förekomma »den stora oordning», som förorsakades af städernas många ölkrogar, jämväl ihåg-komna i 1622 års tukthusordningsförslag; drottning Kristinas varning i julefredspatentet den 24 dec. 1649 mot dryckenskap och fylleri samt begränsning af utskänkningstiden för vin, öl och brännvin; Karl XI:s inskridande mot adelns, prästerskapets och borgarnes »banquetterande, svalg och dryckenskap» genom stadgarna den 30 aug. och den 5 okt. 1664 samt hans förordning den 17 okt. 1687 emot sabbatsbrott; Karl XII:s om än kortvariga och begränsade brännvinsbränningsförbud 1709 samt
Källa: Project Runeberg ·