Sida 262
III.
17381 öfverlade om hvad som göras kunde »till spinnhusets igångbringande till fabrikernas uppkomst», följde å dessa öfverläggningar beslutet att pålägga krögarne viss spånads aflämnande, »förnämligast i den afsikt att såmedelst tvinga krogidkarne såsom eljest mindre nyttiga medlemmar uti det borgerliga samhället att genom spinnande bidraga till det allmännas tjänst och nytta, emedan blotta krögerinäringen kvarken kan eller bör anses för någon rätt borgerlig handtering, hvarpå burskap vinnas kan». Handels- och manufakturdeputationen vid 1741 års riksdag fann dock ändamålet härmed svårligen kunna vinnas, »emedan krögarne vid verkställandet lagt åtskilliga hinder i vägen och dessutom exekutionen därvid mycket lamt försiggått», äfvensom det synts ogörligt att förekomma alla därvid möjliga underslef; och då krögarne vid samma riksdag själfva erbjödo sig betala viss afgift till spinnhusets vidmakthållande, mot villkor dels att de måtte befrias från spånads utgörande in natura, dels ock att dem måtte medgifvas rätt att sälja franskt brännvin i stället för det svenska, samt att krogarnas antal i hufvudstaden måtte varda reduceradt till 600 stycken, så blef, sedan genom k. förordningen den 13 mars 1741 brännvinstillverkningen inskränkts och det alldeles förbjudits att vare sig en gros eller i minut på källare och kaffehus, krogar, värdshus, handtverkares härbergen, hemma i husen eller annorstädes försälja något svenskt brännvin, som vore tillverkadt af säd eller frukt, krögarsocieteten medgifvet att tills vidare få försälja franskt brännvin samt att i stället för spånad in natura till spinnhuset årligen inbetala 10,000 dir smt, hvarjämte krogarnas antal i Stockholm nedsattes till äskade siffran.1 2 3 *
Men då redan 1742 upphäfdes den betingade rätten att försälja franskt brännvin, som nu inskränktes till vinhandelssocieteten, ingingo Stockholms krögare på grund käraf till 1747 års riksdag med begäran om befrielse från den under andra förutsättningar åtagna spinnhusaf-giften. Rätten att sälja franskt brännvin hade fråntagits dem; rätten att tillverka och försälja svenskt brännvin hade hindrats af mellankomna förbud. De hade på detta sätt bragts till fullkomlig näringslösket.
Sekreta handels- och manufakturdeputationen afstyrkte bifall till deras begäran, äfven därför att deputationen, såsom orden lyda, hade mycken anledning att tro svenskt brännvin »aldrig hafva trutit krögarne, ehuru förbudet på dess tillverkning samt förande städerna emellan varit nog allvarsamt».'5
Ansökningen afslogs. Samma år höjdes krogantalet i Stockholm med nya 100. Däröfver klaga krögarne 1758 och kräfva åter igen att
1 Se Sekr. Handels- och Manuf.-deputationens bet. n:r 210 vid riksdagen 1747. — Riksarkivet.
2 Den 13 okt. 1741 skrifver kommersekollegium till öfverståthållaren, att det vore högst angeläget, att krögarnes anbud, därför kapten von Blixen gått i borgen, snarast blefve ordnadt, enär spinnhuset saknade medel för »dess nödvändigheters och årsprovisions uppköpande». — Rådhusarkivet.
3 I den förklariug spinnhusarrendatorn Hegardt den 28 mars 1761 afgifver till
kom.-koll. rörande krögarnes förnyade anhållan om befrielse från spinnhusafgiften,
uppgifver äfven han, hurusom »förfarenheten nogsamt utvist, huruledes, oaktadt strängaste bevakning, brännvinsförsäljningen å krogar i den förflutna tiden, då all brännvinsbränning varit förbjuden, icke kunnat förekommae».
Källa: Project Runeberg ·