Sida 270
III.
dock, enligt aftalet med kommersekollegium den 6 aug. 1754, tillför-bundit sig att livad tukthusfolkets sysselsättande anginge »rätta sig efter hvad därom kunde blifva öfverenskommet och fastställdt, sedan flyttningen kommit att försiggå»; och beträffande denna hade de blott begärt, att den måtte verkställas under lika villkor, som bort iakttagas, om spinnhuset förblifvit under publik betjäning.
Om likväl spinnhusarrendatorerna dä motsatt sig de båda anstalternas sammanslående, kan detta möjligen hafva föranledts af en annan fråga, om hvilken man då just tvistade som lifligast: vi mena den redan berörda planen om spinnhusinrättningens kompletterande med ett nytt »rasp- och tukthus» samt bevarandet däråt af den fond, de inkomster, som för dess vidmakthållande anslagits.
I sitt till 1756 års riksdag ingifna memorial förklarar kommersekollegium, att bemälda arrendatorer skött spinnhuset väl. »De åsidosätta ej», heter det, »den tillbörliga allvarsamhet, med hvilken ett straffhus styras bör, ej heller låta de ur akt den ömhet, genom hvilken de till spinnhuset dömda personer måge ledas till förbättring; i hvilket afseende de icke allenast i åtskillig måtto till spinnhusfolkets bästa bättrat den eljest faststälda staten utan genom premier sökt uppmuntra spinnhusfolket till idkesamhet.1 Hvarför ock kongl. kollegiets deputerade vid anställda besiktningar på spinnhuset med nöje sett den goda verkan, som en sådan arrendatorernas brukade hushållning åstadkommit, och jämväl hört spinnhusfolket själft med munterhet vidgå, att de ej haft ringaste orsak att i en eller annan måtto sig besvära.»
Biksens ständers manufakturkontor hade ock sin uppmärksamhet fästad vid denna anstalt, men af en alldeles särskild anledning. Af
arrendesumman skulle nämligen få användas hvad som behöfdes för att utvidga spinnhuset med föreslagna nya byggnader, ett s. k. verkhus för påräknade fria arbetare och ett straffhus; men Kungl. Maj:t hade hänskjutit till handels- och manufakturdeputationens bedömande, huru länge spinnhuset borde anses vara »i ett ofullkomligt tillstånd» och i följd däraf få behålla sagda summa eller när den borde öfverlämnas till manufakturfondens förstärkande. I anledning häraf inberättade nu manufakturkontoret d. 3 febr. 1756 till deputationen, att den vid spinnhuset återstående byggnaden vore färdigbyggd men att, ehuru spinnhusets årliga inkomster stege till 60,000 dir krnt och husrummen
skäl att dröja. Blott hafva vi antecknat, att Hegardt erkännes hafva för 5V4 år till manufakturfonden inbetalt det årliga arrendet för »Långholms spinhus» med 10,500 dir smt.
1 »Tukthusstraffet», yttrar Hegardt i ett till kom.-kollegium d. 29 jan. 1756 ingifvet yttrande, »medför infami, under hvilken frågan om lefvernets förbättring föga kan äga rum; men spinnhuset påsyftar hufvudsakligen lefvernets förbättring.» — Antagligen delades denna uppfattning af hallrättens ordförande, rådman Sveder, som, enligt uppgift i rikets ständers protokollsdeputations protokoll d. 20 jan. 1756, hos kom.-kollegium begärt att på 3 till 4 månader få till spinnhuset försända en ung gosse, »af hederligt folk kommen», allenast till att »injaga i honom skrämsel och på det sättet så mycket lättare rätta några oartiga böjelser, som hos honom skolat visa sig». Deputationen tinner förundransvärdt, att kollegium härpå ingått och gifvit spinn-husinspektoren Livin befallning att emottaga gossen, ändå att denne ej bevisats om brott. — Riksark.
Källa: Project Runeberg ·