Sida 290
III.
trodde han de nya direktörerna ej så ofta hafva tillsett, huru i spinnhuset tillgått. Munster framförde emellertid skarpa anklagelser mot
Wechter, som sökte freda sig så godt han kunde; men inför de af Cavonius afgifna räkningarna måste han erkänna riktigheten af påståendena om hjonens nöd. Äfven rådhusrätten får för sin liknöjdhet vid utredningen af klagomålen mot Cavonius uppbära omdömen af allvarligt ogillande, och hofrättsrådet Rappe förklarar, att genom Cavonii förfarande spinnhuset, »som för det allmänna är en ganska nyttig inrättning, därigenom blifvit förvandladt till det grufligaste fängelse i kristenheten».
Sedan den extra rådhusrätten i målet mot Cavonius funnit denne hafva genom sitt förfarande vållat 6 personers död af hunger och vanvård och dömt honom därför böta hel mansbot, 300 dir smt, och undergå uppenbar kyrkoplikt men underlåtit döma i sådant, som den ansåg tillhöra spinnhusdirektionen och ligga utom rådhusrättens jurisdiktion, aflät hofrätten den 16 juni 1760 sitt betänkande i målet, däraf man inhämtar: att Cavonius, som antagits till vaktmästare vid spinnhuset 1745, och, sedan Wechter afsagt sig hjonens spisning, åtagit sig denna samt därför uppköpt och till hjonen utdelat matpersedlar utan att af spinnhusfonden eller direktörerna Trapp och Cretalen njuta förskott, hvarför hjonen skulle föda sig af hvad de genom arbete förtjänade, hvar vecka af Wechter uppburit denna förtjänst samt därefter utdelat till hjonen matvaror, dem han beräknat allt för högt öfver hvad de kostat; att de svaga arbeterskorna häraf bragts i stor hungersnöd, enär de i veckokost ej fått mera än 3—4 kakor bröd, som på lika många dar förtärts, därefter de måst öfriga dagar hungra; att i följd häraf Katarina Michaels-dotter jultiden 1756, zigenargossen Carl Carlsson, kvinnorna Agneta Gustafsdotter och Katarina Minckinen den 20 jan. 1757, zigenarkvinnan Rosina Carlsdotters lilla barn äfven 1757 och änkan Kristina Christers-dotter den 30 sept. 1758 svultit ihjäl; samt att detta emot Cavonii bestridanden dock vitsordades af hans egna annotationer öfver utlämnade matvaror och ytterligare bestyrktes af att han ej själf hos vederbörande myndighet klagat öfver direktörernas påstådda vägran att gifva hjonen mera föda, utan tvärt om betagit dem allt tillfälle att klaga och misshandlat dem, som en eller annan gång sökt göra det. När han i slutet af åren 1756 och 1757, då spannmålen var dyr, af kronospannmålen undfått 13 tunnor råg till hjonens understöd, som honom å hans lön beräknats till blott 30 dir kmt tunnan, hade han likväl tagit 8—9 öre kmt af hjonen för en kaka bröd, så att den för dem afstådda säden ej kommit dem till förmän; de hade måst äta fiskråk, nässlor uti uppkokadt vatten med salt jämte annan otjänlig föda, som gjort dem sjuka och bidragit till deras död. Därjämte hade han tagit kläder från hjon, behållit till dem sänd föda och »fått» en ko af Kristin Matsdotter för hennes utsläppande. På grund af allt hvad sålunda förekommit, hemställde hofrätten, det K. Maj:t måtte fälla Cavonius till hel mansbot, 300 dir smt, eller 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt samt 6 års arbete å Helsingfors fästning, 1 år för hvar person, som genom hans förvållande tillsatt lifvet;1 och fogade hofrätten härtill
1 AssessoreD Neuman, äfven härifrån skiljaktig, röstar för Cavonii bestraffande så, att han en limine skulle slå för kåken å Abo torg med en tafla öfver hufvudet,
Källa: Project Runeberg ·