Sida 297
III.
steglas, att hand och hufvud sattes på en påle och den öfriga kroppen lades på fyra stegel. Men särskildt föreskrifves, att det borde vara bödelsdrängen, som på detta sätt skulle betjäna honom; äfven häruti således en förstärkt nesa, hvilken, såsom af det föregående synes, anlitades äfven i fråga om hudstrykningen af konungamördaren Anckarström.
Någon höjning i fråga om fångbetjäningen vid fängelserna och dess sätt att fylla sina tjänsteplikter kan ännu icke förmärkas; af allt att döma stod den ännu i snart sagdt alla afseenden lågt. Redan anförda drag från olika håll intyga detta. Ännu flera kunna anföras. Yi räkna dock icke hit domar, som drabbat en mera tillfällig fångbevakning, såsom t. ex. då en länsman, som gifvit en för dråp häktad man »alltför stor frihet», samt två bönder, som vid hans bevakning visat »stor och straffbar vårdslöshet, så att han kommit på flykten», straffas 1720, länsmannen med tjänstens förlust och 9 gatulopp samt bönderna med 5 gatulopp hvar; de sålunda dömda voro, om än fångbevakning, dock icke fångbetjäning. Detta senare slag afses däremot, då K. M:t den 26 jan. 1751, pä hemställan af landshöfdingen i Skaraborgs län, medgifver att slottsrätt, i enlighet med författningen af den 23 juni 1696, må af landshöfdingen anställas, när helst brott vid kronofängelset sig tilldrager. Anledningen härtill var att finna däruti, att sju stycken »de största miss-gärningsmän, som suttit i kronofängelset, sig därutur utbrutit genom vaktbetjäningens förvållande och med af dem tillbragte verktyg». Landshöfdingen ansåg sig ej kunna svara för fångarnes förvar, om han ej genom slottsrätt finge hålla vaktkarlarne i tukt. I Västervik rymma 1755 några fångar i följd af stadstjänarens och vaktmästarens »stora efterlätenhet och försummelse»; rådhusrätten därstädes dömer dem till tjänstens förlust, men hofrätten låter af medlidande med deras hustrur och barn beveka sig att mildra straffet till 14 dagars vatten och bröd för den ene och 20 dir sm t i böter för den andre, hvilket K. Maj:t på hofrättens hemställan den 12 sept. s. å. gillar. Men den 21 påföljande oktober inkommer justitiekanslern till regeringen med ett memorial, däruti han förklarar, att de genom fångvaktmästarnes försummelser så vanliga rymningarna icke skola kunna förekom mas, så länge de hafva förhoppning om lindrigare medfart än lagen utsätter, hvarför han hemställer, det K. Maj:t måtte anbefalla hofrätterna förständiga underrätterna i sådana mål hålla sig till lagen och fråndöma de felande deras tjänster, dem de sedan ej någonsin ägde återfå. Äfven detta gillar K. Maj:t och meddelar hofrätterna begärda befallningen i bref af den 11 dec. 1755. Missgärningsbalkens 19 kap. 3 § stadgade för vakt-karls fel i detta afseende tjänstens förlust och därtill böter, fängelse, arbete eller spö, allt som försummelsen eller ock den undkomnes brott var till. Såsom k. brefvet den 20 febr. 1752 påpekade, medgaf denna lag domstolarna att efter omständigheterna döma försumlig fångbetjäning ända till högsta kroppsplikt, men erfarenheten torde redan då gifvit vid handen, att denna möjlighet icke var tillräcklig för åstadkommandet af en vaken och plikttrogen bevakningspersonal. Den 2 okt. 1760 rannsakar rådhusrätten i Tavastehus angående brott och förseelser, dem vaktmästare och vaktknektar vid slottshäktet begått. Den 13 jan. 1761 rannsakar tingsrätten i Esbo med två från Sveaborg förrymda fästnings-
Källa: Project Runeberg ·