Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria

V.

Hvad vi framlagt rörande Sveriges fängelser och fångvård intill denna tid, slutet af 1700-talet, torde hafva åstadkommit i öfvervägande mån nedslående intryck. I)e få och spridda yttringar af en därvid verksam människokärlek, vi kunnat påvisa eller antyda, hafva ej mäktat förändra lmfvuduppfattningen af samhällets sätt att förfara med felande och fallna. Man vill måhända ock föreställa sig, att det lilla fattiga folket långt upp i norr var »efter sin tid», hade det sämre ställdt för sina förlorade söner och döttrar än de större folken med sina rikare hjälpkällor och sin mera utbredda odling. Rannsakningsfångarnes inkastande i mer eller mindre osunda, öfverbefolkade och äfven i öfrigt ohyggliga fängelser, deras pinande till bekännelse, deras kringsändande i black och bojor likasom ock deras fällande till lika afskräckande kropps- eller fängelsestraff, under hvilka senares aftjänande de hänsynslöst öfverläm-nades åt hunger och nakenhet, köld och mörker med däraf föranledda lidanden, att icke tala om det djupa sedliga förfall, hvilket för äfven de bästa ibland dem vanligen torde varit oundvikligt — alla dessa dystra skuggor bredde sig väl endast öfver vår del af fångarnes värld?

Nej. det var icke sä. De skuggorna voro gemensamma för alla länder, äfven för dem, som hunnit längst i rikedom och odling. Om man icke vetat det förut, blef det åtminstone kunnigt sedan John Howard, drifven af kärlek till dessa sina bröder, på hvilka världens frälsare och blifvande domare, Jesus Kristus, i oändlig barmhärtighet fäst sina bekännares uppmärksamhet, i följd af förhållanden, som vittna om ledning från ofvan, blifvit tolk och målsman för dessa armas kraf på beaktande af sitt människovärde och sin människorätt. »Jag erkänner», skrifver Howard den 18 juni 1770, »att jag icke sett någonting, förrän jag kom till Rom.» Så öfver väldigad blef han vid åsynen af de skatter, hvilka voro samlade i denna världsbildningens medelpunkt. Men han såg icke blott dem — han såg äfven 1,364 fångar, samlade i Oivita Vecchias fängelse, ett lågt, hvälfdt rum, där ljuset endast glimtade in och där fångarne lågo fastkedjade i tunga järn, förande ett oväsen, »sådant som man kunde föreställa sig råda inom helvetets portar». Och då han tre år senare blef öfversheriff för provinsen Bedfordshire samt såsom sådan fördes i beröring med sitt eget lands fängelseväsende, fann han äfven där lika afskräckande missförhållanden. Han fann per-