Sida 333
III.
Redan dessa siffror torde bevisa nödvändigheten af den reform, Gustaf IV Adolf beträffande sitt lands fängelseväsen påbörjat. Huru erkänsam den upplysta allmänna meningen honom härför var, torde få anses vitsordadt af det sätt, på hvilket v. Schulzenheim, den vördnadsvärde läkaren och filantropen, uttalar sig om de genom 1798 års k. bref utförda eller anbefallda, i och för sig rätt anspråkslösa åtgärderna. »Dessa vår konung», säger han, »och vårt tidehvarf värdiga dater högaktas af en god kristen och verklig filosof vida öfver segervinnarens blodstänkta byten och våldsamma inkräktningar; den förträffliga liknelsen om det borttappade och återfunna fåret kan ock aldrig egentligare (till)lämpas än uppå en genom sådan mänsklig vård till den rätta dygdebanan återförd missgärningsman.»
Fullföljden af reformarbetet spåras i olika riktningar, om än icke genom några synnerligen i ögonen fallande åtgärder. Men den dystra och i så många afseenden nödställda tid, landet gick i möte, lät sig icke blifva utan vittnesbörd äfven inom fängelsevärlden; i mångt och mycket stannade de gifna bestämmelserna på papperet utan att, i brist på medel, kunna bringas till allmännare efterföljd. Ett från krigs- och kammarkollegierna samt statskontoret gemensamt utgående bref af den 18 jan. 1799 inskärper däremot eftertryckligen, att mer än 2 skillingar för dag icke finge till fånges underhåll lämnas, där ej K. Maj:t annat särskildt förordnat, samt att detta förbud jämväl gällde ståndsperson; varande dessa två skillingar allt hvad statsverket till fångarnes underhåll direkte påkostade, med undantag dock för barnaföderskor, hvilka till dess barnet vore 6 månader gammalt skulle erhålla 3 sk. för dag. Magistraten i Stockholm ingick likväl redan året därpå till öfverståt-hållaren och anhöll, att fångarne i stadens häkten skulle få 3 skillingar om dagen; och den 29 nov. 1800 blef denna hemställan af honom bifallen utan att dessförinnan hafva varit Kungl. Maj:t underställd.
Redan den 19 aug. 1778 anhöll krigskollegium hos K. Maj:t om bemyndigande att få emellan fästningarna förflytta ditdömda fångar, då först härigenom en jämnare fördelning af dem med hänsyn till utrymme och arbetstillfällen kunde åstadkommas. Framställningen blef afslagen, enär i domarna den ort utsattes, dit fånge skulle försändas. Såsom en yttring af 1798 års fängelsereform uppfatta vi därför de k. brefven af den 4 och 25 febr. 1799, hvarigenom nu förordnades, det domstolarna icke ägde i sina utslag bestämma den fästning, hvarest fången borde till arbete hållas; utan uppdrogs detta bestämmande i Finland åt en chef kommenderande generalen och i Sverige åt krigskollegium, hvadan i Finland alla dylika fångar skulle försändas till Sveaborg för att därifrån fördelas emellan de flnska fästningarna och i Sverige underrätterna till hofrätterna samt dessa till krigskollegium afgifva underrättelse, när någon till allmänt arbete (= straffarbete) blefve dömd, då krigskollegium skulle för hvar och en bestämma fästningen. Denna opraktiska anordning vållade dock så många olägenheter, att redan den 30 nov. 1800 ett nytt k. bref måste utfärdas, däruti krigskollegium fick sig ålagdt, att hvarje halfår eller så ofta som behöfdes, genom tryckta cirkulär, som skulle afsändas ej mindre till öfverdomstolarna och af dessa till underrätterna än äfven till konungens befallningshafvande,
Källa: Project Runeberg ·