Sida 336
III.
hägn för vaktbetjäningen, dess form samt förvandling och användning af de enligt instruktionen till äfventyrs ådömda böter. Egendomligt nog bestämmes, att af dessa böter skola anordnas de medel, hvilka erfordras för inköp af en- och granris till fängelset samt för rengöring af fångarnes kläder.
I reglementet för fångarne finner man de gamla paragrafernas för-maningstal uteslutna, hvadan reglementet själft mycket minskats i omfång. De fruktansvärda påföljder, hvilka i hvart särskildt fall enligt det gamla reglementet drabbade olydnad mot dess föreskrifter, äro här utbytta mot hänvisningar till hvad allmän lag i ty fall bestämmer, utom i den händelse fångarne motsätta sig eller förolämpa vaktbetjäningen, då hänvisning sker till krigsartiklarna, eller då de efter redan erhållen varning å nyo tillåta sig utfara i eder och svordomar, då de, i brist af böter, kunna näpsas med tjänlig husaga efter öfverståthållarens eller landshöf-dingens bepröfvande. Straffbestämmelsen för hädelse emot Gud är borttagen, så ock för förgripelse mot predikanten samt för lastande eller smädande af öfverhet, domare och exekutorer eller tadel mot lag och rätt. Icke utan någon ovisshet om anledningen finner man ock försvunnen den punkt, som afsåg att betrygga ett aktsamt handhafvande af de katekeser och psalmböcker, som till begagnande lämnats fångarne; med de stadgade stränga påföljderna, hvilka troligen redan länge upphört att vinna tillämpning, har hela skyddet lämnats därhän. Inom fängelset begångna mindre brott, som kunde försonas med böter till högst, 50 dir smt, ägde öfverståthållaren, hans kansli samt landshöf-dingen att upptaga och afgöra; gröfre brott skulle förvisas till allmän domstol. Men alla efter reglementet ådömda kroppsstraff borde alltid verkställas inom smedjegården »till skräck och varning för de andra
fångarne», hvarefter de brottsliga likafullt skulle undergå det straff dem för förut begångna brott kunde varda ålagdt; dock att, där sådant straff kunde gå å lif, påföljden för därtill dömd fånges brott inom fängelset skulle under dödsstraffet begripas.
Den mest betydelsefulla af de författningar, hvilka vi sammanlänka med reformen af år 1798, är dock att finna i den k. förordning, hvilken Gustaf IV Adolf den 27 febr. 1804 från slottet i Karlsruhe utfärdar om allmänna arbetsställen för Svea och Göta riken samt storfursten-dömet Finland. Såsom vi förut visat, hade Gustaf II Adolfs tukthus-organisation aldrig kunnat genomföras; följden däraf hade blifvit, att förde arbetslösa kringdrifvande män och kvinnor, hvilka måste tagas i förvar utan att kunna såsom sjuka eller fattiga pröfvas till arbete odugliga, konungens slott och fästen måst såsom arbetsställen upplåtas. Genom k. f. den 24 mars 1748 hade bestämts beträffande kringstrykande tattare, att dylika skulle där arbeta eller ock afstraffas med spö eller ris, hvilket sistnämnda alternativ k. br. den 17 nov. 1772 blott för 3:e gången upprepad förseelse tillät domaren ådöma. Tjänstehjonsstadgan 1686 likasom den af 1723 bestämmer äfven för »lösa» kvinnor arbete vid konungens slott, fästningar eller ladugårdar. Väl hade man, för att verkligen kunna åstadkomma något arbete för dessa arbetsdömda, tagit spinnhusen för detta ändamål i anspråk; men de flesta af dessa hus hade, såsom vi visat, snart nog måst upphöra, och inom de återstående
Källa: Project Runeberg ·