Sida 367
VI.
af fångpredikanter vid hvarje fästning och en del länshäkten som ock för vaktbetjäning vid två länsfängelser. Och rikets ständer, samlade till 1823 års riksdag, svarade, att de insågo nödvändigheten af förflyttningen och funno väsentligt och ändamålsenligt, att ett sällskap inrättades, som åtoge sig uppsikten öfver fångars behandling i allmänhet; men de undandrogo sig att anvisa de begärda medlen. Det funnes icke tillgång till den erforderliga kostnaden. Dock bestämde de, att Tanto bränneri icke före nästa riksdagen skulle få försäljas, då nämligen öfvervägas borde, om icke det med mindre kostnad än lägenheten Barnängen skulle kunna för det ifrågasatta ändamålet användas.
Det gör ett egendomligt intryck detta svar. Väl är det sant, att man år 1823 i åtskilliga orter klagade öfver dyr tid, under hvilken, såsom i bondeståndet yttrades, folket fått lefva af »ben och bark». Men det är ock sant, att detta folk år efter år dränkte sitt land i brännvin, att det vanskötte sin jord och försummade sin ladugårdsskötsel, ständigt i strid för utvidgad rätt att till brännvin »förädla» sina skördar. Vi erinra i detta afseende om de vid riksdagen 1810 fastställda nya grunder för rätten att bränna brännvin, hvilken rätt därmed upplåtits åt alla ägare eller brukare af hemman eller lägenheter å landet samt ät alla husägare i stad eller af dessa bemyndigade hyresmän, det vill säga, nära nog åt hvem som helst, mot en afgift af minst 8 sk. förlägenhet och liemmansdel samt 2 riksdaler för helt hemman, under det att ett sådant i stad skulle motsvaras af 12 mantalsskrifna personer. Hvarje tillverkare ägde fri försäljningsrätt ned till V2 stop. De taxerade pannornas antal hade år 1824 stigit till 169,703, år 1829 till 173,124 — det vill säga: en brännvinspanna på hvar 17:e person af rikets hela befolkning. Sedermera sjönk väl sagda siffra; men genom förbättrade redskap och metoder åstadkom man samtidigt en ökad varumängd. Denna beräknades vid riksdagen 1828—30 af öfverstelöjtnanten, sedermera landshöfdingen Montgomery å riddarhuset och af stockholms-representanten Zethelius i borgarståndet till minst 60 millioner kannor årligen; och enligt öfverste Hagelstams tjuguåtta år senare offentliggjorda »Faktiska upplysningar» skulle sedan 1809 till sistsagda tid ett penninge-värde af i medeltal 41,750,000 rdr årligen hafva i Sverige »förstörts till brännvin». Således äfven det är, då rikets ständer, efter att hafva på sedvanligt sätt vårdat sig om brännvinshandteringens bästa, svarade landets regering, det tillgångar saknades för tillvaratagande af »det stora och till mänsklighetens förbättring ledande ändamål», för hvars snara behj ärt ande de kort förut så varmt uttalat sig.
Om sagda handterings inflytande på det allmänna sedliga tillståndet i riket borde man dock icke kunnat vara okunnig. Redan i k. cirkulär-brefvet den 4 dec. 1811 hade K. Maj:t anmanat sina befallningshafvande att i samråd med biskoparne och konsistorierna öfverväga de särskilda medel, som kunde leda till förekommande af fyllerilasten samt till befrämjande af ordentlighet, måttlighet och nykterhet, hvarjämte han förklarade sig af prästerskapet förvänta, att de såsom själasörjare ej försummade att genom eget efterdöme, offentliga föreställningar, enskilda råd, varningar och bestraffningar söka hos sina åhörare bibehålla nykterhet och sedlighet samt därtill återföra dem, hvilka från dessa kristliga
Källa: Project Runeberg ·