Sida 408
VII.
Af de uttalanden från skilda håll, vi i det föregående anfört, synes ju klart nog, att det långa, i det närmaste trettioåriga reformarbetet nu tycktes nog moget för att ändtligen mäkta åstadkomma någon frukt. Redan vid riksdagen 1834 hade lagkommittéens förslag till ny civillag öfverlämnats till ständerna med tillkännagifvande, att förslaget till ny kriminallag jämväl vore af kommittéen utarbetadt, ehuru granskningen däraf icke medhunnits, vid hvilket förhållande ständerna undan skjutit pröfningen af civillagförslaget i syfte att på en gång företaga båda. Detta förväntades skola äga rum vid den närmast påföljande riksdagen; och denna var det, som kallats att sammanträda den 14 jan. 1840.
Icke utan skäl hade excellensen Löwenhielm i sin senast omför-mälda skrift uttalat sin varma önskan, att allmänheten »och synnerligast de, som blifva kallade att deltaga i nästinstundande riksmötet, ville i tid göra sig bekanta med» de betydelsefulla ämnen, han vidrört. »Det är ej», säger han, »under oron och sorlet af den stigande partiintrigen, som man hinner att med tillbörligt lugn uppgöra sina tankar uti så viktiga ärenden.» Men han ville dock »tills vidare antaga, att oberoende af alla partisinnets strider, den rena monarkisten likasom den ifriga republikanen, styrelsen likasom den så kallade oppositionsanhängaren, måste förena sig uti ett gemensamt intresse, nämligen aflägsnandet i möjligaste måtto af allt det onda, allt det elände, brottsligheten tillfogar så väl samhällsfriden som husfriden». Under den förutsättningen kunde han hoppas, det riksdagen skulle bevilja de högst betydliga summor, hvilkas begärande måste blifva en följd af den undersökning, Kungl. Maj:t på fångvårdsstyrelsens ofvan omförmälda anhållan den 21 sept. 1838 anbefallt länsstyrelserna anställa för utrönande af möjligheten af att anordna redan befintliga fängelserna efter cellsystemet.
Men utsikterna för förverkligande af dessa förhoppningar voro minst sagdt osäkra. Den politiska luftkretsen var full af rykten och förväntningar om stundande tilldragelser af ovanlig art; man trodde sig veta, att oppositionen inom riksdagen var starkare rustad än någonsin förut och att en »koalition» vore ingången mellan dem och inflytelserika »framtidsmän». Regeringen ansågs däremot svag och långt ifrån vuxen situationen. Om den verkligen afsåge att genomföra lag- och fängelse-reformen, kunde man således blott med oro motse utgången.
I den kungl. proposition om statsverkets tillstånd och beliof, hvilken den 27 januari till ständerna afläts, fann man emellertid, att regeringen visserligen icke begärt sådana anslag, som kunde möjliggöra fängelse-reformens genomförande. Tillförordnade statssekreteraren, kanslirådet Ulf sparre, hade väl, efter en på fångvårdsstyrelsens ofvan anförda skildring af länsfängelserna stödd framställning af deras bedröfliga skick, yttrat, att den öfvertygelse allmänt stadgat sig, att det enda medlet mot det onda, som fängelselifvet åstadkomm e, ig enfunnes i hvarje fånges förvarande i ett särskildt mindre rum eller så kallad cell; men då likväl »för verkställigheten af en sådan, af omtanke för mänsklighetens väl och af fidehvarfvets åsikter påkallad förändring af länsfängelserna ganska betydliga kostnader erfordrades», ansåg han sig blott böra hemställa om begäran hos rikets ständer af ett extra anslag af
270,000 rdr att succesive i mån af behofvet utgå till ombyggnad eller
Källa: Project Runeberg ·