Sida 422
VII.
funne ej mera böra för tillfället anslås, än hvad regeringen begärt. Åtskilliga af de följande tal arne bemötte honom kraftigt. Stockholms-representanten Schartau upplyste, det utskotten vid utarbetandet af förslaget »från början till slut» haft biträde af fångvårdschefen, generaldirektören Livijn. Beträffande den antydda skriften erkänner han, att densamma till en väsentlig del föranledt förslaget; »men broschyrens beskaffenhet», säger han, »torde rättfärdiga all den däråt ägnade uppmärksamhet». Att taga justitiestatsministersämbetets ledighet till förevändning för fängelsefrågans undanskjutande ansåg han ej skulle öfver-ensstämrna med nationens önskningar. En skarp anmärkning riktade han mot de i rådhushäktet i hufvudstaden och å Långholmen redan inrättade celler; de förra liknade korthus, och de senare voro så beskaffade, att fångarne med hvarandra kunde underhålla öppen kommunikation. Borgmästaren i Norrköping Lagergren kritiserade korrek-tionsanstalterna på Långholmen och i Malmö, där nära 2,000 personer sutto inneslutna, ej för att undergå bestraffning för brott, utan såsom försvarslösa; följderna af detta system vitsordades däraf, att större delen af de grofva brott, som begingos, föröfvades just af frigifna korrektionister. Grosshandlanden Carl Fredrik Wærn, s:r, upprörd öfver att den kalla morgonen samma dag hafva sett »en usling med förtviflan i blicken utledas för att offentligen piskas på det barbariska sätt, lagarna alltfort till skam för vår civilisation föreskrefvo», talade för, kommerserådet Olof Wijk emot förslaget; den senare önskade korrektionisternas deporterande med de örlogsfartyg, som årligen måste vara på öfnings-expeditioner. Sedan slutligen Petré åter haft ordet, därvid han riktat nya spetsar mot dem, som offrade på framtidens altare, och förklarat »allenastyrandet» utgöra egentliga hindret för justitiestatsministersämbetets återbesättande, blef betänkandet till utskotten återförvisadt.
Först den 15 januari 1841, sedan statsrådet Törnebladh till sagda ämbete blifvit utnämnd, förekom frågan å riddarhuset. Äfven där påyrkades återremiss. Bland dem, som yrkade bifall, märktes särskild t baron Hugo Hamilton, kammarherre hos kronprinsen och medlem af utskotten; han erkände, det utskotten »hämtat sin ledning utur en af en känd författare utgifven bok i ämnet, om hvilken bok hvar och en, som läst densamma samt känner den, vet, att den är byggd på noggranna beräkningar och kostnadsförslag, uppgjorda af fullkomligt sakkunniga personer.» Åtskilliga landshöfdingar talade ock för bifall, bland dem grefve Fredrik Salomon Posse från Malmö. Han betonade dock olämpligheten af att skilja mellan häktena efter lokala grunder: härads-, stads- och läns-, då de blott borde fördelas efter rubrikerna: rannsak-nings-, arbets- och straff-fängelser. Enhvar, som kände till, huru häradshäktena underhöllos och huru liten rättighet myndigheterna hade att tillhålla vederbörande att göra dem ändamålsenliga, skulle säkert finna önskligt, att sagda häkten öfvertoges af staten. Såsom bevis på länshäktenas tillstånd, omnämnde han det i Malmö, hvarest funnos 6 rum med utrymme för högst 96 fångar, men där dock inemot 130 måst inrymmas och dessutom transportfångar hysas under nätterna. Där bildades en akademi för brott. Vid korrektionsanstalten i samma stad funnos ej och kunde ej tillvägabringas verkstäder, där alla fångarne
Källa: Project Runeberg ·