Sida 443
VIII.
af 232 lifstidsfångar, skulle därifrån förflyttas. Af detta antal intogos 32 ä Nya Älfsborgs och 200 a skansen Kronau i Göteborg, hvilken gamla skans dock redan efter några fä år å nyo utrymdes. På grund af k. brefvet den 31 aug. 1858 förflyttades därvarande fångar till fäst-ningsfängelserna i Kristianstad, Landskrona och Nya Älfsborg. Det förstnämnda af dessa tre, det i Kristianstad, blef, »såsom för ändamålet olämpligt», jämlikt k. brefvet den 29 april 1862, samma år indraget och dess fångar förflyttade till Landskrona och Varberg, hvilken sistnämnda fästning, sedan nödiga byggnads- och inredningsarbeten under åren 1848—49 vidtagits, med år 1850 på nytt tagits i användning för fångvärden. Ar 1866 kom ändtligen Nya Älfsborg i turen att in-
dragas; jämlikt k. brefvet den 4 juli 1866 öfverflyttades därvarande 77 lifstidsfångar till det då nyuppförda straffängel set i Karlskrona, dit jämväl 106 andra sådana, efter bestämmelse i k. br. den 20 no v. s. å. öfverfördes från det i sistsagda stad belägna gamla fästningsfängelset, hvilket därmed ock utrymdes. Och slutligen bestämdes genom k. brefvet den 22 okt. 1880, att sedan en byggnad med 200 nattceller, därför medel anvisats ur kronan tilldömd brandskadeersättning för en 1876 nedbrunnen fabriksbyggnad vid Landskronafängelset, blifvit vid nyssberörda fängelset i Karlskrona uppförd, skulle fängelset i Varbergs fästning indragas; hvilket ock följande år (1881) skedde.
Det är klart, att sjunkande fångsiffror kräfdes för möjligheten af så många och fortgående indragningar af icke mer än några årtionden förut vanligen öfverfyllda fängelser. Men man frågar möjligen, om dessa sjunkande siffror verkligen varit frukten af det i rannsakningsfängelserna införda cellsystemet; man känner sig kanske böjd att betvifla möjligheten af så kraftiga verkningar däraf.
Och till det tviflet har man tydligtvis skäl. Ensamt cellsystemet kunde ej hafva åvägabragt den omskapning af samhället, som under dessa årtionden försiggått och hvilken i främsta rummet åstadkommit de förhållanden, hvilka nu fylla iakttagaren med förvåning. Men cellsystemet och därmed i förening utvecklad fångvård utgjorde en del af sagda omskapning och uppbära därför med rätta sin del af erkännandet därför.
Kasta vi blott en snabb blick öfver märkestenarna vid den väg, samhällsutvecklingen under 1840 -1860-talen tillrvggalagt, se vi, huru därunder nykterhetsrörelsen hand i hand med den religiösa rörelsen på det kraftigaste uppväckt folket ur dess efter skakningarna under seklets början iråkade dvala och hurusom ett förenad t sedligt och ekonomiskt intresse slutligen genom 1855 års brännvinslagstiftning byggde ett bålverk mot brännvinseländets förfärliga härjningar. Vi se folkskoleundervisningen oaflåtligen omhuldad, näringsfriheten utvidgad, den allmänna samfärdseln genom järnvägs- och ångbåtsförbindelser underlättad på ett sätt, om hvilket man ännu kort förut knappast drömt; vi se fackbildningen på alla områden genom t. ex. landtbruksskolor, tekniska skolor, utställningar m. m. tillgodosedd och förökad samt slutligen icke minst genom pressens inflytelser de olika lagren inom samhället bragta till förstärkt insikt om sin samhörighet och sitt oupplösliga beroende af hvarandra. Det är tydligt att, i serien af dessa steg på utvecklingens
Källa: Project Runeberg ·