Sida 453
VIII.
fängelse» förvarades för att genom prästerskapets förmaningar förmås till erkännande af gröfre brott, hvartill de nekat, oaktadt de blifvit med halfva skäl eller bindande omständigheter och liknelser besvärade. Något antal barn, som till fängelserna åtföljt sina där intagna föräldrar, hörde ock till den vanliga fängelsebesättningen.
Bekännelsefångens »enskilda fängelse» var föreskrifvet genom k. brefvet den 16 febr. 1826, som jämte bestämmelsen, att de alltid borde förvaras i särskildt fängelserum, förständigade vederbörande att där lämna dem »alldeles sysslolösa». Vanligen insattes de uti någon af korrektionsinrättningarna. Vidgingo de ändtligen sin brottslighet, borde förhör med dem anställas inför närmaste stadsdomstol, innan rapport om bekännelsen afsändes, och rättens förhörsprotokoll rapporten bifogas, därefter den öfverrätt, som i målet dömt, ägde förordna om ny undersökning eller annan åtgärd, därom anmälan hos K. Maj:t borde göras. Ännu i slutet af 1830-talet och i början af det följande var antalet af
detta slags fångar jämförelsevis högt; vid slutet af år 1839 voro de 18, år 1840 femton och år 1841 sexton; sedermera sjönk siffran öfver hufvud taget, till dess den siste bekännelsefången, förre soldaten C. E. Lindqvist, tilltalad för mord, utan att hafva aflagt bekännelse blef från krono-
häktet å Långholmen, på grund af K. Maj:ts beslut den 14 juli 1869, därifrån frigifven, efter att hafva något mera än två år varit såsom bekännelsefånge i fängelse innesluten. Men redan genom k. brefvet den 5 mars 1846 hade, på grund af fångvårdsstyrelsens inkast mot 1826 års bestämmelse om den ständiga sysslolösheten, föreskrifvits, att i hvarje särskildt fall skulle K. Majrts pröfning underställas den jämkning i behandlingen af rannsakningsfånge, som ansåges böra äga rum; och med sålunda gifven möjlighet för undantag, torde regelns stränga tillämpning knappast vidare ifrågakommit.
Antalet för gäld bysatta, som ännu i slutet af 1860-talet kunde uppgå till några hundratal, aftog sedermera ganska betydligt. Genom k. kungörelsen den 7 mars 1835 bestämdes, med ändring af k. f. den 1 febr. 1810, det borgenär, som ej visade, att gäldenär, som af honom liölles bysatt, kunde sig själf föda, skulle vara skyldig till gäldenärens förnödenhet förskjuta hvad af kronan åt fångar i allmänhet bestodes med
förhöjning af hälften däröfver; och då ändrade förhållanden beträffande fångförplägningen med år 1842 inträdde, bestämdes genom k. brefvet den 18 mars 1843, att detta icke borde verka förändriug i underhållet för bysatt gäldenär. Enligt nya utsökningslagen af den 10 augusti 1877, som med ingången af år 1879 trädde i kraft, kunde bysättning för gäld ej vidare åläggas. Bysatta under år 1878 voro 38. Sedermera upphörde detta slag af fångar att gästa rikets fängelser.
Den gamla bestämmelsen i rättegångsbalkens 17 kap. 37 § om tillåtna försök med svårare fängelse, hvilken bestämmelse, såsom vi förut meddelat, så småningom utmynnat i försök med inneslutning i särskildt fängelserum utan sysselsättning, blef ändtligen upphäfd genom k. f. den 12 sept. 1868. Mot andra försök att plåga eller pina till bekännelse hade k. bref af den 17 nov. 1819 och den 30 juni 1820 riktat sig, då lands- och stadsfiskaler ålades att genast till justitiekanslern inrapportera, om ämbetsmän skulle begå våld emot anklagade; och slut-
Källa: Project Runeberg ·