Sida 472
VIII.
tillhandagå styrelsen. Den förste innehafvaren af detta uppdrag var regementsläkaren, d:r C. A. Wetterbergh. Från hans tillträde därtill förskrifver sig ock första försöket att anordna en på vetenskapliga grunder stödd utspisningsstat för friska fångar likasom ock att bringa till verkställighet hvad i fråga om sjuka fångars utspisning af K. Maj:t redan i 1842 års förut omförmälda, stat föreskrifvits. Jämväl stadgades nu skyldighet för vederbörande att hvarje månad till styrelsen inkomma med rapporter från de vid fängelserna anställda läkarne angående sjuk-domsförhållandena i fängelserna, dock med undantag af länshäkten utaf gemensamhetsslaget, därifrån de borde insändas blott en gång för hvarje år. Dessa rapporter sammanfattades af styrelsens biträdande läkare och bifogades vid eller infogades uti styrelsens årsberättelser.
Utan att ingå i enskildheter af denna del utaf fångbehandlingen anmärka vi blott, att trängseln och den osunda kaserneringen i fängelserna, 1842 års utspisningsstat, däruti proportionen emellan animalisk och vegetabilisk föda ej ansågs rätt iakttagen, samt lungsot och skör-bjugg såsom yttringar af i synnerhet fästningsfängelsernas olämpliga beskaffenhet från början utgöra föremål för anmärkningar, hvilka sedermera växla alltefter förhållandena. I den mån fängelserna och ut-spisningsstaterna förbättrades, visade sig ock motsvarande förbättringar inom fångpersonalens sjukstatistik. Synnerligen upplysande är en år 1871 af styrelsens då biträdande läkare, d:r Schagerström, meddelad tablå, däruti visas, att då fångarnes antal år 1852 var 5,895, lungsots-fallen 285 och dödsfallen 72, samt år 1861 motsvarande siffror voro 4,635, 339 och 25, sjönko år 1863, det vill säga året efter antagandet af den nya, såsom för riklig klandrade utspisningsstaten, på en fång-numerär af 4,916 antalen sjukdomsfall till 75 och dödsfall till 10. Då förhållandena i öfrigt inom fängelserna voro de samma 1861 som 1863, tvekade han icke att tillskrifva den förbättrade utspisningen förtjänsten af det förbättrade hälsotillståndet.
Beträffande åter skörbjuggen i fängelserna upplyser en af samme läkare år 1883 meddelad öfversikt, att då under åren 1848—1870 antalet sjukdomsfall kunde uppgå till flera hundrade (högst 1852 med 483 fall), inträdde med år 1871 en stark minskning däri — från 163 till 64 — utan att fallens antal därefter åter anmärkningsvärdt höjde sig. Under åren 1872—1882 var antalet fall högst 71, lägst 23, hvilken sistnämnda siffra återkom åren 1881—82 och sänkte sig år 1883 till 16. Sjukdomen har sedermera inom fängelserna uppträdt blott i spridda fall.
Sjukprocenten af straffängelsefångarnes medeltal var 3,91 år 1880, och 3,29 år 1885. Sjukprocenten för medeltalet fångar i läns- och kronocellfängelser var 3,77 år 1880 och 3,14 år 1885. Dödsprocenten af medeltalet fångar i straff- och arbetsfängelserna var 2,86 år 1875, mot 1,72 år 1880 och 1,77 år 1885; och i läns- och kronofängelserna sagda år 0,94, 0,77 och 0,98.
I dessa obetydliga rader innehålles ett utomordentligt bevis till förmån för Sveriges fångvård. Ty lika litet som samhället äger rätt att för utkräfvande af ett straff vedervåga den straffades sedliga undergång — lika litet kan samhället vara befogadt att frånhända honom hans
Källa: Project Runeberg ·