Sida 481
IX.
tillfälle till arbete och utevistelse en eller annan stund på dagen under strafftidens fortgång bereddes honom samt cell straffet dessutom ansåges på en gång mera afskräckande och förbättrande, hvadan fånge, som i enrum undergått sin bestraffning, lättare vunne användning, då han efter frigifningen sökte återvinna en ställning inom samhället, ansåge riksdagen giltiga skäl tala för utsträckning af den tid, under hvilken ådömdt straff finge i enrum verkställas.
Regeringen upptog denna riksdagens hemställan med mycken betänksamhet. Fyra och ett halft år hunno att förgå, innan densamma för yttrande öfverlämnades till fångvårdsstyrelsen; och lika lång tid dröjde det, innan denna myndighet ansåg sig kunna med hopp om framgång till K. Maj:t aflåta sitt tillstyrkande utlåtande jämte förslag i ärendet. Styrelsen erinrade i skrifvelse af den 24 april 1889, att i lagberedningens den 25 nov. 1844 afgifna förslag till fängelselag det ansetts böra bero på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida icke ända till 10 års fängelsestraff kunde få aftjänas i enrum, samt att den begränsning till två år, som i förordningen den 21 dec. 1857 stadgats, betraktats såsom uppdragen blott tills vidare. Då emellertid både vunnen och stadgad erfarenhet nu visat, att enrumsstraffets tillämpning utan fara för fången kunde utsträckas samt sådan utsträckning på de af riksdagen anförda grunder vore högligen önskvärd, fann sig fångvårdsstyrelsen böra på det kraftigaste tillstyrka densamma; och föreslog därför styrelsen, att straffarbete, ådömdt för tre år eller därunder, helt och hållet, och sådant arbete, ådömdt för viss tid utöfver tre år eller för lifstiden, under de tre första åren skulle utan all afkortning i enrum aftjänas.
Först till 1892 års riksdag ingaf K. Maj:t förslag om enrumsstraffets utsträckning. Det bifölls utan omröstning i första kammaren och med öfverväldigande majoritet i den andra; och den 29 juli 1892 utfärdades nu gällande lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Därmed är bestämdt, att straffarbete på fyra år eller därunder skulle verkställas i cell, dock så, att enrumsfånges strafftid skall afkortas med en fjärdedel. Den verkliga cellstrafftidens maximum är således, i enlighet med fångvårdsstyrelsens förslag, fastställdt till tre år.
Huru betydelsefull denna reform var, har redan hunnit att visa sig. Gemensamhetsfångarnes antal var vid slutet af år 1865, inberäknadt lifstidsfångarne, 2,481, cellfångarnes 853; år 1875 voro gemensamhets-fångarne 2,257, cellfångarne 857; år 1885 voro de förra 1,592, cell-fångarne åter 837. Samma år reformen genomfördes hade verkningarna af de genom en lag af den 20 juni 1890 beslutade mildringar i straffbestämmelserna för tjufnadsbrott, barnamord med flera förbrytelser låtit sig iakttaga därutinnan, att icke få af de förbrytare, som dittills måst ådömas öfver två års strafftid, nu undsluppit med så mildrad bestraffning, att de fingo aftjäna sina straff i cellfängelserna. Gemensamhets-fångarne nedgingo från 1,319 vid slutet af år 1891 till 1,197 vid slutet af år 1892, och cellfångarnes antal steg samtidigt från 730 till 761, men af de under år 1893 nykomna fångarne, 1,725 personer, däraf 1,472 män och 253 kvinnor, voro endast 64 män och 6 kvinnor ådömda strafftider öfver fyra år — det vill med andra ord säga: att af dessa
Källa: Project Runeberg ·