Sida 52
II.
I tiggareordningen d. 28 febr. 1642, punkterna XV—XVII, fastslår regeringen det såsom ett laga straff mot lösdrifveri. Kringfarande lem-lästad tiggare, som ej lyder förständigande att fara hem, skall antastas och sättas på några dagar eller veckor uti fängelse; vaganter och landstrykare, som blott af lättja draga landet kring och tigga, föras »till nästa slott till att där arbeta uti järnen», till dess att de låta påskina någon märklig bättring och man finner skäligt ställa dem å fri fot; och tattare skola, om de stulit, straffas till lifvet, lika som ock om de gjort annan otillbörlig akt och missgärning, men annars drifvas ur riket. Komma de sedan igen, skola de sedan föras till nästa slott att där arbeta i järnen vid vatten och bröd, tills vidare besked af konungen gifvits. För fängelsestraffets införande i den kriminella rättskipningen visar sig ock en allt tydligare böjelse. Då rådstufvurätten förfrågar sig hos Kungl. Maj:t, med hvad straff »en synderska, herr Johannis dotter i Huddinge och barnepiga hos Jacob Griff», skall straffas för det hon gömt sitt nyfödda barn i en källare, där det dock funnits vid lif och oskadt upptagits, meddelas d. 25 april 1629 det besked, att hon skall »med fängelse straffas och stå en tid för kyrkodörren och penitera». Då Vellam svärdfejare och hans hustru, Samuel Dragun, stadens vakt, Marcus ringare, m. ti. öfverfallas af Håkan lakej och hans sällskap, som varit »öfverst fulle» och intet visste hvad de gjorde, »höggo och slogo alle de råkade» och öfverföllo i lika måtto »det folk, som uti pingestdaghögtiden kommo utur kyrkan», straffas Oluf, en af sällskapet, d. 6 juni 1629 med att få »sittie 4 dygn i torne och äta vatn och bröd». Dä d. 16 april 1634 i riksrådet förhandlas om en silfverstöld, tillråder Gabriel Gustafsson »att sätta dem, som haft silfret i antvard-ning, i tornet och säga, att de skola tjäna så länge, att det kan blifva betaldt», och Sven Påfvelsson, »som stor öfverdådighet begått», dömes för misshandel den 15 juli 1644 »att ligga i fängelset en månads tid vid vatten och bröd»: sedan skulle han med sin hustru vika af staden.
Samma åsikt om fängelset såsom lämpligt straffmedel möter ock i de s. k. Örebro stadgar,1 hvilka den 7 jan. 1633, d. 6 jan. 1634 och
1 Då dessa stadgar äro synnerligen belysande för tiden och vi ej sett dem annorstädes bemärkta, tillåta vi oss här anföra dem, sådana de i Stockholms stads tänkebok
förstnämnda dag och år förekomma.
Efter anteckning att de »efter de välb. herrars riksens råds befallning» blifva upplästa »och menigheten förestälda» återgifvas de sålunda:
Efter såsom vi alla Sveriges rikes innebyggare nu (det oss den gode Guden nådeligen bättre) uti stor sorg och veklagan fallna äro, i det att Herren Gud oss vår salige, hög-lollige, gode och högtärade konung ifrån kallat hafver, därtill våra synder den största orsaken äro; så emedan oss bör sådant betänka och igenom bot och bättring Gud blidka och sådant, väl utvärtes såsom invärtes skina låta: och synnerligen efter det att den förbannade högfärden icke den ringaste orsaken är, därmed vi sådant förskvllt hafva, hvilken
för all ting bör afläggas, hvarföre varder härmed på höga öfverhetens vägnar allvar-
ligen förkunnadt och afsagdt, att hvar och en fullkomineligen uti akt tager hvad uti så måtto befalat varder.
Först ändock att kristligt och lofligt är att all äktenskapskopulation må ske offentligt i kyrkorna, dock medan nu hela riksens sorgedagar komna äro och sådana kopulationer icke utan prakt och prydnad där afgå; så skall hvarjom nu en tid lång, allt till högstbemälte H. K. M. högtklagande jordafärd förlofvadt vara att sina bröllop hålla hemma uti deras hus, dock alldeles utan prakt och prål och förutan all musik och spelande, ingen lustig sång utan den som direkte tjänar till Guds ära. Och när
Källa: Project Runeberg ·