Sida 69
II.
som för kvinnor, och, som vi längre fram skola visa, utgjordes dess fångpersonal tidtals af vida färre kvinnor än män; men dels tjänade föga till att adöma kvinnor böter, då de sällan hade tillgång till böternas betalande, och dels var det jämförelsevis lätt att för dem anskaffa sådant arbete, med hvilket de kunde i någon mån gälda kostnaden för sitt underhåll i fängelset. Möjligen kunde väl härtill ock komma någon större grad af barmhärtighet i fråga om dessa arma kvinnors afstraffande. Den 23 juli 1660 dömes en kvinna af rådstufvurätten i Stockholm för lägersmål att, då hon ej orkade böta, »basas i gången», två kvinnor för tjufgömmeri att stå för kåken tre dagar från kl. 2 till 4 e. m., en kvinna för tjufnad att, i brist af böter, arbeta i järn till mikelsmässan och ännu en, som ej heller ägde tillgång till böter, att för tjufnad arbeta till mikelsmässan »vid kärran». Några veckor senare, den 25 augusti, blifva »två tjufveflickor» dömda att afstraffas med »hugg i gången»; sedan skulle de »sändas i barnhuset att spinna för sin föda». Icke under, om denna sistnämnda utväg började att mera tilltala domstolen än det oupphörliga »flagellerandet».
Af sistberörda dom vill det synas, som om man betraktade äfven själfva barnhuset såsom ett slags straffanstalt. Det är dock icke full-tvgadt genom det använda ordet; ty det användes ganska ofta såsom liktydigt med tukthuset. I det kungl. brefvet den 16 maj 1664, för hvilket vi längre fram komma att redogöra, talas om dödsfångar »från barnehuset»; landshöfdingen i Falun, friherre Gustaf Duvall, frågar regeringen i skrifvelse den 30 mars 1667, om icke sådant »löst parti», som här och där omsväfva och man ertappa kan, »borde föras till Stockholms barnhus eller Skeppsholmen», där han tydligen med förra uttrycket menar tukthuset; då den fromme prästen Daniel Ananders maka, Ingeborg Gedda, boende i närheten af Danviken, anropar konung Karl XI, att hennes på tukthuset insatte make i stället måtte få förvaras å Danviken, tillägger hon, att han ju där »är ändå likasom på barnhuset under vakt»;1 båtsmannen Erik Simonsson dömes 1683 af Svea hofrätt till 9 gatulopp och 4 års arbete »å barnhuset», båtsmannen Erik Lille efterfrågas den 6 september 1688 af öfverståthållaren, som därvid uppgifver honom hafva 1685 rymt från barnhuset, där han »suttit fängslig»;1 2 i k. brefvet den 26 oktober 1706 ålägges magistraten att låta af gatorna upphämta de små fattiga barn, som gå omkring där och i husen, samt föra dem »till tukthuset» att »icke allenast informeras i deras kristendomsstvcken utan ock tillhållas att arbeta och lära något af manuf akt uri erna», hvilket tillägg visar, att tukthuset här är liktydigt med barnhuset; och i en relation om tukthuset och smedjegården förklarar barnhusets styrelse ännu mer än ett
1 Daniel Anander, komminister i Klara församling i Stockholm, blef för uttalanden, hvilka uppretade hans förmän, ställd inför konsistorium och afsatt 1687. Uppgiften i Biografiskt lex. och flerfäädes, att han s. ä. skulle inspärrats å Danviken, torde dock ej vara riktig. Åtminstone var han där ej vid tiden för hustruns supplik. Hon her att K. Maj:t måtte låta henne få sin sjuke man ifrån barnhuset till Danviken, där hon kunde lättare sköta honom i hans sjukdom än som (nu) löpa i vinterkölden, sedan hon ej mer kunde färdas i båt, med sina små sjuka barn »hvar dag med litet äta och dricka» till honom »ifrån Danviken och till barnhuset». Den 17 dec. 1690 bifaller konungen hennes ansökan. — Riksarkivet.
2 Rådhusark. Öfv.ståth. skrifvelser d. 20 jau. 1683 och d. 6 sept. 1688.
Källa: Project Runeberg ·