Sida 71
II.
Men nu bryter sig en ny åskådning fram, som, om den än icke förbiser vare sig barnhusets eller tukthusets ändamål, dock underordnar dem bägge den högre, betydelsefullare och för fosterlandet mera gagnande uppgiften att bidraga till höjandet af yrkesskickligheten i landet och idkandet därinom af allsköns nyttig manufaktur. Det är den åskådning, som inom Karl XI:s förmyndareregering får sin främste målsman i riksskattmästaren Gustaf Bonde. I den uppsats, han vid rådets öfver-läggningar om rikets kammarverk våren 1661 uppläser, framlägger han sina åsikter i skilda riktningar, alla afseende att skapa ett af ut-ländingen oberoende Sverige. Förutsättningen härför vore att finna i ett inre välstånd, hvilket borde åstadkommas genom handelns och manufakturernas förkofran, »i stället att vi nu», säger han, »sälja rudimaterie för sex riksdaler och måste inköpa för hundra, som är förtretligt och hvarutaf intet underligt att vi blifva utarmade».1 Hans ord verka väckande. Genom allt flera sinnen går en liflig och lofvärd benägenhet att uppdrifva landets förmåga af själfförsörjning, att genom egna ansträngningar göra det oberoende af utländsk import och därför uppodla de färdigheter samt taga i användning de arbetskrafter, som här tydligen stodo till buds. Landet öfversvämmades ju alltjämt af arbetslösa; i Stockholm funnos i april 1663 uti fattig- och sjukstugor samt i det särskilda »arbetshuset» strax vid barnhuset 500 personer, största delen från Finland, Nyland och Åland, 550 fattiga och sjuka funnos å Danviken och 40 till 50 barn i barnhuset. Underhållet för de 500 förstnämnda beräknades, efter 117 daler för hvar, till 58,500 daler om året.1 2 Af 685 gesäller, som samma år hade sitt arbete i hufvudstaden, voro 276 utländingar; utländskt kapital och utländska arbetskrafter gjorde sig öfverallt gällande och ansågos tillskynda landet förfång. Man sporde, om ej vore skäl att motverka allt detta intrång genom att lära sä många som möjligt af landets egna barn att arbeta, att föda sig genom sitt arbete samt därigenom höja och rikta sitt land.
Schering Rosenhane skref i den berättelse, han 1663 såsom öfver-ståthållare afgaf, att barnhuset uppbyggts »icke allenast för att föda barn och hålla dem till handtverk, utan därsammastädes till att hälla och
tvinga de motvilliga genom åtskilliga straff och exekutionsmedel»; det borde således framför allt söka utveckla sig till en arbetsanstalt. Men han klagar dock, att det vore så afsigkommet. att det, i stället för att förut liafva underhållit 100 barn, nu knappt kunde försörja 30 till 50. Mycket bidrog nog härtill kronans underlåtenhet att inbetala utfästa bidrag. I brefvet den 11 juni 1660 erkänner K. Maj:t, att de utlofvade 1,000 daler af lilla tullen ej på åtta års tid ingått till barnhuset, som nu därför begärt få dels dem, dels äfven den resterande 40:e tunnan för alla åren inbetalade; svaret blir dock helt uppriktigt, att »som detta ville falla K. Maj:t fast besvärligt», kunde han blott lofva, att för framtiden större ordning skulle iakttagas, men hvad anginge de förlupna åren ville han framdeles vara.betänkt, huru barnhuset därför månde bekomma »någon refusion och ergetzlighet».3 Det oaktadt uppgingo barnhusets
1 Carlson, Sveriges hist. under Pfalziska huset. 2, 192.
2 Magistratens prot. d. 3 apr. 1663.
3 Riksarkivet, handl, rörande barnhuset.
Källa: Project Runeberg ·