Sida 72
II.
fordringar af kronan vid 1664 ars slut till 13,887 daler srat, ock föga utsikt fanns att genom denna gälds inbetalande fä anstaltens ekonomiska ställning upphjälpt.1
Klas Tott, som samma är såsom öfver ståthållare efterträdt Rosenhane, ansåg sig böra på den af riksskattmästaren anvisade vägen återupprätta barn- och tukthusets ekonomi. Han stöddes i denna sin föresats af en man vid namn Jochum Potter,1 2 som i april 1665 till honom ingaf ett projekt angående »manufakturernas exolerande uti barnhuset». Den nionde af de punkter, i hvilka han förtecknar villkoren för det åsyftade företagets framgång, kräfver, att »alla fångar, som hafva förtjänt något högt straff», skulle »där till arbete sättias»; men den punkten torde Tott hafva funnit alldeles onödig, då ju tukthusets ändamål i detta af-seende icke behöfde anses ifrågasatt. I öfrigt framlyser Potters projekt alldeles otvetydigt i det memorial angående manufakturernas inrättande i barnhuset, hvilket af Tott först i brefform den 21 april 1665 till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie och sedan såsom en mera officiell framställning i maj s. å. afgifves samt i denna senare form den 22 febr. 1666 uppläses »för Kungl. Maj:ts därtill förordnade kommissarier».3
Memorialet börjar med en mera allmän motivering, afseende att visa livad som borde »encouragera oss» till en uppryckning i förevarande afseende. Härvid åberopas förra tiders exempel, i synnerhet i fråga om bergshandteringen; andra nationers uppkomst genom manufakturer och navigation, särdeles Holland och Hamburg; freden i riket, mängden af fattigt folk, som kunde vinna sin föda genom att »för en ringa lön», då lifsmedlen nu voro så billiga, varda brukade i handtverk och manufakturer; det dä pågående engelsk-holländska kriget, de reformerades förtryck i Frankrike och Polen samt de evangeliskes släta tillstånd i Schlesien och kejsarens arfländer; staden Lybecks desordre och decadens samt slutligen: den nya vänskapen med England och traktaterna med Muscou, hvarigenom det persianiska silket kunde dragas pä Östersjön och conse-quenter till Stockholm. Såsom följd af den ökade företagsamhet, hvilken förordades, skulle inträffa, att man med tiden skulle frän främmande orter behöfva intet mer än salt, vin och några fa varor, dock dessa af ringa importance; de öfriga kunde dels förfärdigas här uti riket af de varor här fölle, såsom ull, lin, hampa, järn etc., dels införskrifvas, dock icke, såsom härtills skett, förfärdigade, utan råa och utur första hand såsom bomull, silke etc. Grepe man sig an nu, skulle allt afgå om ej för V2 så dock för 2/a af annars fållande kostnad. Ty genom det att seglationen vore förhindrad, vore en stor del (utländska) handtverkare utan förtjänst och näring, hvaraf de tvungos begifva sig till andra orter utan annars begärd recompence, allena för en billig resepenning. Deras
1 1 en handling från sannolikt denna tid uppgifva barnhusets föreståndare, att det tillförene fått af »Compagnier och Handelspartijer» årligen vid pass 1,000 dir smt >men nu på 4 eller 5 års tid ingen fyrk». — Riksarkivet.
2 Antagligen den rådman i Stockholm, som i magistratens prot. nämnes Jochim Potter.
r> Att döma efter en vidliggande kallelselista till sammanträde »kl. 4 e. m.» uti »den saken som rör manufakturerna i barnhuset», voro dessa kommissarier: riksråden Lorentz von der Linde, Bengt Horn, Knut Kurck, Per Sparre och Claes Rålamb.
Källa: Project Runeberg ·