Sida 74
II.
Att dessa kalkyler gjorde intryck bevisas klart nog af det för hällandet att, liksom tillförene Jochum Firbrandt och Jochum Rothenhan, nu äfven Jochum Potter afsändes till utlandet för att värfva handtverks-folk. Redan samma års sommar skrifver han till Tott från Hamburg d. 26 juni och från Amsterdam d. 13 sept., noga informerande om de handtverk, som kunna finnas bekvämliga att transportera till Sverige. Han besöker Leiden och Haarlem och talar äfven där vid handtverkare; men, säger han, »de vilja vara försäkrade om allt förrän de uppbryta». Yllehandtverkare finner han kunna fäs bäst från Limburg, där de äro vana vid billigare lön än här i Amsterdam. Men de äro ej så villiga som man förmodat; de hoppas på fred med England »i denna vinter» och tro, att allt åter sedan skall bättra sig.
Såsom en annan följd af de tottska planerna måste vara att betrakta det k. bref af den 27 juli 1666, hvilket tillförsäkrade barnhuset till manufakturernas inrättande därstädes ett anslag af icke mindre än 120,000 daler smt, att under 10 års tid utgå med 12,000 daler om året, utan afkortning, att af kammarkollegium levereras; vidare ock »östra tegelbruket» och en mängd särskilda förmåner, bland hvilka möjligen torde böra inräknas bestämmelsen, att öfverståthållaren med borgmästare och råd skulle omliänderkafva barnhusets stvrelse under kom-mersekollegiets inspektion. Tott sattes således i tillfälle att själf draga försorg om utförandet af sina i det förberörda memorialet med så mycken pomp framlagda kalkyler; och bästa beviset för regeringens öfver-tygelse om deras betydelse för landets näringslif lämnas ju af barnhusets inordnande under kommersekollegiet. Det sker under uttalande af den förhoppning, att barnhuset må vinna den utveckling, »att man dädan såsom ur ett seminarium allahanda handtverk transplantera kunde». Äfven tukthusets arbetskrafter borde ju tagas i mera ordnad, mera fruktbärande användning, än hvad dittills skett. Arbetsdriften därstädes hade ej varit synnerligen stor. Barnhusräkenskapernas tukthuskonto visar, att »tukthusfolket» år 1662 intjänat med spinnande 158 daler samt med gräfvande, målande och annat arbete 32 daler; men ehuru utspisnings-kostnaden i följd af fångarnes ringa antal var låg — högsta beloppet i juni med 63 daler och lägst i november, då den var ingen —, slöt dock året med en förlust för barnhuset af 140 daler. Ar 1663, därunder fångantalet var högst i april — 11 män och 22 kvinnor — samt åter lägst i november, då blott 1 man och 3 kvinnor funnos i fängelset, användes fångar jämväl vid tegelbruksarbetet: men fastän deras arbetsförtjänst beräknades »efter vanliga priser», ökades dock balansen under året, ehuru blott till 185 daler. Skulden var således icke stor och arbetades undan så hastigt, att vid 1665 års slut barnhuset befinnes äga 52 dalers gäld till tukthuset. Tydligt var dock, att en arbetsdrift med så små dimensioner icke stämde väl öfverens med de förhållanden, som nu skulle bringas till stånd. Jochum Potter hade synbarligen icke afsett att för det nya verket använda hvilka fångar som helst; han ville ju taga i anspråk blott sådana, som »förtjänt något högt straff», det vill säga: blifvit ådömda någon längre strafftid. Men blott ett ögonkast å hithörande uppgifter visar oss, huru litet i detta afseende för honom stod till buds. Hvad skulle han väl kunna åstadkomma med
Källa: Project Runeberg ·