Basel. 1) Kanton i nordvestra hörnet af Schweiz, sedan 1833 delad i två af hvarandra oberoende halfkantoner: Basel-stadt, 36,86 qv.-kilom. (0,67 qv.-mil) med 47,760 innev. (1871), och Basel-land, 421,63 qv.-kilom. (7,66 qv.-mil) med 54,127 innev. (1871). I den förre utöfvas högsta myndigheten af "stora rådet", som består af 134 för sex år valda medlemmar. "Lilla rådet", 15 medlemmar, är ett verkställande utskott. I den andre kantonen är "landtrådet" det suveräna folkets högsta organ. Dess medlemmar väljas på 3 år (1 på 800 innev.). Verkställande makten tillhör ett särskildt valdt "regeringsråd" af 5 medlemmar. Alla de af landtrådet fattade beslut, som äro bindande för alla, skola underställas en folkomröstning ("referendum"), som eger rum hvarje höst och hvarje vår. Innevånarna äro af tysk nationalitet. Hvad trosbekännelsen vidkommer, äro de fleste protestanter. -- 2) Stad, hufvudorten i Basel-stadt, som utgöres af sjelfva staden och 3 mindre landt-kommuner. 44,834 innev. (1870). De båda stadsdelarna (Gross-Basel, på den branta, venstra Rhen-stranden, och Klein-Basel, på den låga, högra) förenas genom en år 1226 byggd bro. Bland ansenligare byggnader märkas domkyrkan (ursprungligen i romansk stil, efter 1356 restaurerad i gotisk), rådhuset (från 1508), hospitalet (f. d. markgrefligt palats), museet, universitetsbyggnaden (f. d. augustin-kloster) m. fl. Basel är äfven en betydande fabriksort. -- Invid staden ligger S:t Jakob an der Birs ("Schweiz' Termopyle"), namnkunnigt genom den ärofulla striden 1444.
Anläggandet af Augusta rauracorum, hvaraf lemningar nu finnas vid den 10 kilom. (5/4 mil) från Basel belägne byn Augst, betecknar den första romerska kolonisationen i denna trakt. Staden B. omtalas för förste gången år 374, då kejsar Valentinianus I, under striden mot alemannerna, gaf namnet Basilia ("konungsplats") åt sitt hufvudqvarter. Vid romerska rikets fall kom B. till alemannerna, sedan, efter hvartannat, till frankerna, Lothringen och Burgund. Från 1100-talet börjar mellan stadens biskop, feodal-adeln och stadens eget borgerskap en långvarig, förbittrad kamp om herraväldet. Borgerskapet behöll slutligen öfverhanden. 1501 inträdde B. i Schweiziska edsförbundet. 1524--27 infördes reformationen. Staden höll den kringboende landtbefolkningen i sträng lydnad, delvis i lifegenskap, ända till franska revolutionen, då det dittills kufvade missnöjet bröt ut i ett uppror, som hade till följd, att landsbygdens innevånare fingo samma rättigheter som stadsboarna (1798). Genom mediationsakten 1803 och den reviderade författningen 1814 blef likväl denna likställighet nästan endast nominel; de rike borgarena i B. bibehöllo en afgjord öfvervigt. Missnöjet gaf sig åter luft, först (1830) i en till stora rådet adresserad stormpetition från landsbygden, och derefter (1831--33) i öppen fejd mellan stad och land. Förbundet trädde då emellan med vapenmakt, och d. 17 Aug. 1833 proklamerades fullständig skilsmässa mellan de båda kanton-delarna. Staden fick i och med detsamma en mera liberal författning; landtkantonen erhöll i sin grundlag (af d. 6 Maj 1832) ett utprägladt demokratiskt statsskick. -- I staden B. hölls 1431--43 ett stort katolskt kyrkomöte, hvilket redan i sin första session (d. 14 Dec. 1431) uttalade som ett önskningsmål "en reformation af kyrkan till hufvud och lemmar" och som äfven sökte genomdrifva detsamma i trots af det påfliga motståndet. Försöket misslyckades dock, sedan mötet sjelf genom inre tvedrägt splittrat sin kraft,
och d. 16 Maj 1443 höll mötet sin sista session. -- I B. slöts d. 5 April 1795 fred mellan den franska republiken och Preussen, och d. 22 Juli s. å. mellan samma republik och Spanien.