Utställningen i Stockholm 1897. Beskrifning i ord och bild öfver Allmänna konst- & industriutställningen

sin flotta. Den lilla hjultingesten kilar fram längs pansarskeppens linjer, dessa börja salutera, skotten från de små kanonerna, stora ungefär som pistolpipor, falla allt tätare — det är denna kanonad, som folkhumorn ej utan skäl döpt till» matt-piskningen». Sedan käjsarskeppet kretsat rundt eskadern, dre-jar det bi, och nu seglar flottan i sin tur fram till revy på dubbel kolonn, passerar förbi käjsarskeppet och försvinner åter bakom klipporna, hvarefter äfven käjsaryachten samma väg af-träder från skådeplatsen.

Det var första afdelningen. Det kan ju icke nekas att skådespelet var rätt näpet och effektfullt, tack vare i främsta rummet ekläreringen. Vid dagsljus uppnås ej på långt när samma effekt, och det är just därför som vi gått hit i skymningen.

Andra afdelningen lofvar oss en sjöstrid. Den inledes af den lilla avisoångaren, som med sant dödsförakt rekognoscerar banan. Därefter uppträda pansarfartygen, åtta till antalet, men delade i två fientliga styrkor. De äro nu klargjorda till drabbning, d. v. s. flaggorna äro nedhalade och ljusen släckta med undantag af sidolanternorna. Långsamt styra de ut, hvar af-delning från sitt håll, och lägga sig i två linjer midt emot hvarandra, alldeles som vid en uppställning till fransäs. Och så börjar dansen. »Full fart framåt!» Under ett ursinnigt skjutande passera de tätt förbi hvarandra, vända och återupprepa samma manöver, under det att den lilla avison kilar emellan och längs linjerna, utläggande lömska försåt för fienden, i form af minor, som springa med duktiga smällar, hvirflande upp små vattenpelare och ströende omkring sig ett riktigt regn af gnistor. Skådespelet är lifligt och äfven ganska intressant, ehuru mera kritiskt anlagda åskådare ej kunna återhålla den kanske befogade anmärkningen, att denna gemytliga »figuré» svårligen lär kunna förekomma på allvar mellan våra dagars pansarkolosser med deras torpedutrustning, rammar och långskjutande, pansarbrytande artilleri. Men skulle man bara ligga stilla och skjuta på hvarandra på långt håll, skulle skådespelet gifvetvis förlora i rörlighet och intresse, åtminstone för den yngre publiken, som också är den tacksammaste.