Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

»den sedliga karakteren (ό σπουδαίο;) vill det för sig sjelf goda och det, som synes (honom godt), och han gör det och gör det for sin egen skull, ty för förnuftets skull (τον διανοητικού χάριν), hvilket hvar och en tyckes vara, och han vill, att han sjelf lefver och bevaras och mest detta, genom hvilket han tänker.» Den sedligt gode säges här handla med sig sjelf såsom princip genom att handla för förnuftets skull, hvilket säges vara principium individuationis'). Men »för förnuftets skull» är tydligen liktydigt med »för det sedligt skönas skull»2). Genom att rigta sin vilja på det sedligt sköna erhåller menniskan sålunda i egentlig mening ett sjelf och dermed ock sjelfbestämdhet, emedan det sedligt sköna betecknar det egentliga sjelfvet. Men nu är det sedligt sköna såsom en norm för menniskans handlingar en blott form utan eget innehåll. Derföre kan det icke realiter bestämma materialet, den sinliga viljan, utan denna måste tänkas af sig sjelf, således af naturen, rigta sig på att bevara menniskans väsen, d. v. s. på den rätta midten, hvarigenom den kan tänkas i förhållande till det sedligt sköna, således såsom sjelfbestämd. Således erhåller viljan sjelfbestämdhet genom att tänkas i förhållande till det sedligt sköna, oaktadt den i sig sjelf är sinlig, emedan det sedligt sköna, tänkt i förhållande till den sinliga viljan, är en blott form, hvilken betecknar sjelfbestämdhet öfverhufvud taget, och under hvilken derför den sinliga viljan såsom sådan kan underordnas. — Denna förklaring står i full harmoni med framställningen af förhållandet mellan det lidande och verkande förnuftet. Det förra är varseblifningen såsom »en medfödd kritisk förmåga», hvilken, såsom seende det allmänna i det särskilda, kan tänkas såsom det verkande förnuftets material och dermed såsom en organism, hvars verksamhet består i sjelfaktualisation. Så kan ') Jmfr X, 7. 1178, a, 2. 2) Se ofvan sid. 89.

Ilågeritrüm: Aristoteles etiska grundtankar. 12