Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

filosofin, emedan den är den enda af kategorierna, som betecknar något för sig varande (χωριστόν). Substansens begrepp är allmännast uttryckt τὸ ὑποκείμενον. Men denna definition säges vara för vid, ty enligt den skulle materien också vara substans. Med materien förstås här det, som i sig sjelf (καθ’ ἁυτήν) ej eger någon bestämning. Men substansen är ett τόδε, ett bestämdt detta, hvilket ej materien är. Då återstår att undersöka, om tingets begrepp eller det materiella tinget sjelft är substans. Emellertid lägges det senare tillsvidare åsido, och undersökningen rigtas derpå, om begreppet är substans. Ett begrepp eller närmare bestämdt ett väsens begrepp, τὸ τί ἦν εἶναι, är det, som säges tillkomma något καθ’ ἁυτό d. v. s. i och för sig sjelft, och uppställes genom en definition eller genom att ange art och slägte, ty endast dessa äro väsendtliga bestämningar. Deremot kan ett väsensbegrepp icke uttryckas genom en tillfällig bestämning, t. ex. menniskans begrepp kan ej vara det att vara musikalisk. Deraf följer, att det endast af det i sig varande gifves ett väsensbegrepp. Men det enda, som är i sig varande, är substansen; alla andra katogerier äro i ett annat. Således finnes väsensbegrepp i egentlig mening endast af substanser, af allt annat endast på härledt sätt. — Omöjligheten af att definiera något annat än substansen belyses kap. 5 genom uppvisande, att en beskaffenhet hos ett ting, såsom t. ex. σιμότης hos näsan, ej kan definieras annat än genom ett upprepande af tinget. Ty beskaffenheten förutsätter tinget sjelft. Om nu står fast, att endast substansen eller det i sig varande kan definieras, uppstår frågan, om begreppet är