Sida 103
5. Det minnesvärda året
BLANCHE OCH JüLTDAGABNK.
103
med halfqvarterslånga eldbloss i gapen och fladdrande kim-röksluktande mantlar flyr i vild oordning och förlorar sig i grändernas mynningar. Der framsmyger ur ett porthvalf den ryslige rabulisten med den grofva påken i sin hand och det än gröfre hånet på sina läppar. En hästgardist kastar sig mot den förfärlige.» Striden rasar vildt, häftigast omkring Jerntorget utanför sjelfva banken, der gardisterna storma fram, anförda af blomman af ridderskapet och adeln. »Dessa ädlingars mod är på detta ställe så mycket mer beundransvärdt, som de veta, att om denna bank med dess diskont ginge upp i lågor, vore deras ekonomiska välstånd för alltid be-tryggadt. Men de känna i sina bröst egennyttan blekna för hjelteärans segerröst, ty här skall, om ej skördas lagrar, åtminstone smidas kammarherrenycklar. På detta torg, denna minnesvärda natt, föll i oräkneliga bitar mången sjömansjacka, som trotsat verldshafvens stormar; men mången silfver-sporre bröts också af i blomman af sin halfva ålder, möjligtvis obetald, men icke ohämnad.»
Han framställer i en annan skiss en rit- och en musiklärare, hvilka blifva rivaler om pensionsflickan Amalia. Ritläraren föredrages, musikern blir hästgardist och ger den stackars artisten vid upploppet i staden ett sabelhugg, som borttager tvänne fingrar på hans högra hand.
Han tecknar i en novell, kallad Gardisten, hela upp-- röret. Glasrutorna klinga, sabelhuggen hvina, rabulisterna fly, och Hultberg delar ut prygel, och hjelten, som är hästgardist, drömmer om barrikader. »I hvarje officers bröst (vid Brahes regemente) gryr omtanken om ett eget lands-höfdingeembete, och mången sadel kan, innan man vet ordet af, blifva förvandlad till en statsrådstaburett.»
Slutligen tecknar han sjelfva glanspunkten i taflan: truppernas skjutöfningar i Peter Myndes backe. En ung, lycklig konstförvandt, som skilts från mor och fästmö, vandrar till sitt logis och stupar under massakern, och August Blanche utropar om den skuggrädda öfverheten: »Det var berörda styrelse förbehållet att genom några sönderslagna fönsterrutor skåda förfärliga revolutioner till oundviklig olycka för dynasti och land. Och likväl satt en hjeltekonung på tronen; likväl hade högstdensamme under en tjuguårig regering, hugnad af freden, haft tillfälle bedöma, huruvida svenska nationen verkligen var af så upproriska element sammansatt, som man ansåg den vara under dessa dagar.»
Källa: Project Runeberg ·