Sida 140
7. Ur tidens krönika
140
UR TIDENS KRÖNIKA.
svar för råheten mot ljuset, ett krypande för despotismen, ett sammelsurium af oting, en pajazzos skramlande med sitt träsvärd, ett illdåd. Bedröfligast var Tegnér och hans andel i mästerstycket; nu drog han ju i löjets rustning ut till strid mot fosterlandet, ut mot dess heligaste intressen, dem han älskat. »Tegnér», heter det, »kan ej öfverlefva sig såsom
skald,--men han kan öfverlefva sig sjelf såsom tänkare
och prelat, och det behöfves i sanning all möjlig misskund-samhet med det förgängliga och menniskonaturen för att kunna förena tanken på hvad Tegnér varit med hvad han nu är.»
Kort tid derefter slocknade hans förnuft under vistelsen vid riksdagen 1840. Dessförinnan lästes i lilla Freja ett poem, värdigt och sorgset och innehållande bland annat:
»Med djup bestörtning hela folket ser, Hur dess Herakles i förtviflan rasar. Den store sångaranden, som har vigt Ditt bröst till helgedom, o, må han vakna!»
Vid festrepresentationen till Tegnérs minne på Kungl. Teaterns scen 1847 var det Blanche, som i egenskap af teaterns litteratör sammanförde hans dikter till ett litet dramatiskt helt. I anledning häraf innehöll Stockholms Figaro en skämtsam parodi på Tegnérs solsång:
»Se, Esaias var död Och i Valhall en gäst, Och i hydda och borg Smög den klagande sorg, Då författaren Blanche Tog farväl af sin branche För att ordna en fest —
Ett förhoppningsfullt stöd För den scen han tillhör Såsom 'litteratör'.»
Om man sörjde öfver Tegnér, harmades man åt Scott. På Samuel Owens kallelse anlände till Stockholm en Wes-leyansk metodist med detta namn 1830, för att bilda en metodistförsamling och utöfva propaganda. 1838 fick den
Källa: Project Runeberg ·