Sida 179
8. En resa i Sverige, en brunnsdrickning i »Aganippen» och en silhuett af Blanche
AGANIPPISKA SÄI.LSKAPET
179
en der han säger sig hafva hört, att några fuskare i hans namn tillverka och försälja blanksmörja, hvilken på intet vis motsvarar hans egen. »Den blanksmörja,» — heter det —-»som jag fabricerar, är försedd med min namnstämpel —e cch försäljes blott i herrar Deléen & C:is samt Törnqvist & Bergers boklådor.»
Äfven en kalender förbereddes af ledamöterna. Bidragen voro färdiga, men boken kom ej ut, ty redan samma år upphörde Äganippen.
Så lefde sällskapet under' vintern 1840. Det erhöll en filial i lärosätet vid Fyris; Atterbom och Tegnér deltogo i brunnsdrickningen; Wieselgren, Ridderstad, Assar Lindeblad och Grafström inkallades till socii i den vittra areopagen. .
I det vänliga komministerhuset träffade man på detta sätt större delen af Stockholms litteratörer och musikvänner. Brunnsintendenten Dahlgren, lång, böjd och mager, han med sitt starkt markerade ansigte, sin örnnäsa, sitt ständiga leende, sina blixtrande ögon, helsade hvarje gäst med skämt och qvicka infall. Mellin, brunnspredikanten, ungdomlig och liflig, samtalade med brunnsfiskalen Adolf Ivar Arwidsson. Cailén, bibliotekarien, sade aitigheter åt fru Flygare, och den sirlige kamrer Norling i Ständernas Riksgäldskontor, hvilken egde titel af Aganippens rumormästare, uppläste ett med skön piktur skrifvet litet poem.
Och fram och åter i salen gick en medelstor man, mörk, med krökt näsa och svart, knollrigt hår, med ögon, som glänste af otaliga eldflammor, lyssnande till en vacker komposition af Emelie Holmberg, sällskapets orgelnist, en 17-årig ungmö, blondlockig, blåögd, älskvärd, bedårande. Mannen med eldflamman i sin blick var Almqvist, snillet, författaren, medarbetaren i Aftonbladet, diktaren af en ny-utgifven bok, Det går an.
Och när Emelie hade slutat eller gick till sin gitarr, satte sig August Blanche vid klaveret och spelade, och der qvintilerade han, ungdomlig och sprittande, en och annan rolighet till några enkla ackord. »Det var sålunda han den tiden preludierade till sina framtida vådeviller» — säger Sturzenbecker — »och det var måhända äfven här det först gick upp för hans fantasi, hur han i sin ordning skulle göra det trefligt för sig ocli andra, när han sjelf en gång finge en salong.»
Källa: Project Runeberg ·