August Blanche och hans samtid

NYTT ANBBBPP MOT BERGVALL.

209

lexa de erhållit. Den »skall lära dem att hålla sig i skinnet och låta sina värda personer beskedligt stanna utanför, sedan det väl visat sig, att allmänheten icke vill hafva något obytt med dem.»

Blanche kunde icke gilla denna uppfattning af saken. Nej, det rörde allmänheten, pressen, yttranderätten. Ty, sade han, »finge ett dylikt försvarssätt (— 'att vända anfallen mot främmande personer för att på enskild väg söka skada motståndaren' —) vinna häfd inom publiciteten, vore i och med detsamma yttranderätten föraktad och dess undergång förr eller senare afgjord. Yttranderätten, den vi älska med hela själens värme, har uppfordrat oss att gå strängt till väga för att förskona den från framtida befläckelser af dylik art.» Flertalet af tidningarna delade denna uppfattning.

Då kom i Aftonbladet åter en liten bihistoria. »Freja, Minerva, Svenska Biet, Samlaren, Upsala Tidningar, Carlstads Tidning och några andra verkligt fria kämpar i konungariket Sverige ringa i detta ögonblick stormklockan till strid

för ett underdjur, hvilket de kalla tredje personen.--Om

än den ene bär i skölden ett asklöf, den andre blank-smörjeburken och den tredje ett svart bi, så står dock slägtmärket inristadt på hvarje fysionomi, och de liktidiga rörelserna utmärka alltför tydligt, att de samtlige röra sig efter kamarillans pekfinger. Sålunda kunde man ock nu förmärka ända till det lekamliga band, som förenade de såta vännerna, och tydligen se, hur den tredje personen sträckte ena handen ned i honung och doppade den andra i blanksmörja.» Efter att hafva roat sig åt det märkvärdiga »underdjuret», upprepade författaren sina anklagelser mot Bergvall, hvilken sålunda gjordes till en »mellanlänk» i pressen.

Freja blef efter detta rent af utom sig. Aftonbladets vän, Dagligt Allehanda, förklarade, att »Freja visat prof på ett så beskaffadt uppförande, att om vi skulle begagna samma språk som hon och hennes vänner, vi skulle säga, att hon öfvergått till en oförskämdhet så skändlig, att den gränsar till vanvett.» Sörmlänningen gillade denna Allehandas förklaring, medan deremot Biet gaf ett uttryck åt den harm, som med fog hade blossat upp hos den öfriga tidningspressen. Efter några betraktelser öfver dådet yttrade det i slutet af augusti 1842: »Undre derför ingen af våra

August Blanche och hans samtid. 14