Sida 252
11. Revolutionsåret 1848
252
EEVOLÜTIONSÅRET 1848.
»Se, hvad lågor och mord På den sydliga jord! Hör hvad gny, hör hvad brus, Se hvad verldar i grus! Det är anden, som flytt Ur sitt fängsel på nytt Och tar åter sin rätt, På förvillelser mätt. Tro ej folket vill strid, Men hvar dess ära kränkes af en ljugande frid Och det svikes i sitt hopp, Vill det resa sig opp.»
På aftonen klockan sex började folket samlas uppe på Brunkeberg, strax utanför La Croix. Samtidigt skockades man vid Hartmansdorffs bostad, hvilken, som bekant, var belägen i Storkyrkobrinken. Inemot klockan åtta anlände öfverståthållaren, följd af kommendanten och fyrtio man hästgarde. Då klingade fönsterrutorna i Hartmansdorffs våning, porten stormades af den påträngande massan, stenar haglade ur de närliggande fönsterna, flere officerare och soldater sårades. Hästgardet gjorde choc, fotgardister sköto, många arresterades, folket ville ej lugna sig. Hofintendenten Röök säger i sina anteckningar: »Jag var på Lilla sällskapet, och då jag emot niotiden gick derifrån, kom en man på Munkbron, som jag ej kände, men som kände mig, och sade: »Herr hofintendent, gå inte ditåt, gå åt gränderna.» Jag gick då lilla gränd tvärs öfver Stora Kyrkobrinken — skriket var otäckt. Kommen till Vesterlånggatan, samma skrik och si mycket folk, att det var omöjligt komma fram; jag gick Kåkbrinken, Stortorget, och när jag kom till Slottet alltjemt samma skrik. Natten blef farlig, man rusade på med stenar och slog ut fönster. General Eden-bjelms, som bodde i Lejas hus, togo sin tillflykt i ett litet rum inåt gården — man slog tegelstenar och stora gatstenar in i deras bostad.»
Konungen, som vid inträdet på teatern, dit han rest, mottagits med folksången, återvände till slottet. Derifrån begaf han sig, åtföljd af sina söner, till häst nedåt brinken, helsad af några lefverop. Ett och annat glåpord trängde sig fram ur massan. Man påstår, att en röst skulle hafva
Källa: Project Runeberg ·