August Blanche och hans samtid

262

INTRYCK FRÅN PARIS.

Här börjar han ånyo känna blodet flyta raskare. Här ströfvar han omkring, iakttagande allt, vetgirig och eldad af det för honom nya lifvet. »Jag har» — skrifver han i ett bref till Bergvall — »samlat minnen för ett helt lif och är så rik derpå, att jag frikostigt skulle kunna dela med mig åt andra. Men fordra ej, att jag inom dessa trånga sidor skall bestå något, ty jag behöfver folianter för att teckna allt.»

Ofta frukosterar han såsom folket sjelft på gatan, köper ett litet hvetebröd i förbifarten hos bagaren, går till en viktualiebod och skaffar sig en klick smör och vandrar gatan fram, mumsande på sin smörgås. Tänk om han skulle våga ett sådant streck hemma i Stockholm! Då blefve han — säger han — »en förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en offentlig smörgås-ätare, hvilken procentare låna pengar åt en smörgåsätare, hvilken flicka gifta sig med en smörgåsätare, hvilket statsråd förorda en smörgåsätare? Den olycklige, han kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplade honom värre än snart sagdt den djupaste last.» Och han erinrar sig en gammal baron i Stockholm, som ruinerat sig, ett original, som icke ens hade råd att hålla städerska och derför hvarje morgon sjelf hemtade sitt dricksvatten. »Det förra var ingen fläck på hans adliga vapensköld, men det senare var en outplånlig plump i hans stamtafla. Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket i stället för att förlora mycket!»

Här ser han för första gången, hur en köbildning eger rum, och erinrar sig de ohyggliga uppträdena i Stockholm, särskildt då Jenny Lind skulle sjunga i Regementets dotter* eller vid Karl XlV:s lit de parade uppe på slottet. »Efter

* Den 2 december 1847 klockan nio på qvällen bildades kön. Under natten sprängdes den oupphörligt af näfrätten. På morgonen, då biljettluckan öppnades, blef det ett förskräckligt oväsen. De tjocka ledstängerna af jern inne vid porten sönderbrötos, menniskorna trampades, kullkastades, sårades; en del dödades; kläder söndersletos, mössor och hattar dansade i luften.