August Blanche och hans samtid

INTRYCK FRÅN ITALIEN.

369

Blanche var en mycket trägen gäst i denna Dolfis salong, Blanche och vännen Bakunin, som uppehöll sig i Florens. Sedan man druckit té, uppstämdes Garibaldihymnen, hvilken äfven afslutade samqvämen hos Dolfi. Värdinnan var en ung, skön och välbildad italienska — klädd i en svart sjalett och i en anspråkslös bomullsdrägt — matmodern i huset, modern till Dolfis barn, »men han är ej vigd vid henne; Dolfi tål ej prester.» Påskdagen voro hjeltarne vid Marsala inbjudna. Då tömdes ett glas för skarpskyttarne i Sverige, och en broderlig helsning sändes dem genom Blanche.

Dock — Garibaldi kom han ej i beröring med. Detta var onekligen en ganska stor missräkning. Blanche hade hoppats att kunna träffa honom i Florens. Då Blanche anlände till staden, var han borta.

Icke heller motsvarade Italien hans drömmar. »Jag är» — skrifver han i april från Toscana — »måttligt förtjust. Det är mycket afguderi man drifver och länge drifvit med den sköna konsten, under det man hånar den vida skönare naturen och trampar menniskan i stoftet. Kanske var jag för gammal för att rätt kunna njuta af Italien, Europas skönaste land; — — det behöfs ungdom och sol, och jag har saknat begge.» Först och främst kände han sig besviken på folket. Troligen hade Blanche förestält sig Italien icke blott som ett skönt land, fritt genom Garibaldi, utan ock som ett hem för mera frisinnade menniskor. Nu fann han ett paradis, stort genom sin konst, och ett folk, suckande i det ohyggligaste mörker. »Ramen är grann, staffaget rikt, men bakgrunden det kaotiska mörkret.» Särskildt utmärkte sig Toscanas invånare. »Dess forna suveräner, som gjort allt för palatsen och intet för hyddorna, höjde konsten till skyarne och trampade menniskan i dyn.» Öfverallt herskade en förfärande råhet. Skolorna voro usla, undervisningen befängd; ofta kunde lärarne hvarken läsa eller skrifva, och »detsamma» — säger Blanche — »fann jag i flere andra länder, så att för hvarje gång jag satte foten på mina fäders strand, stärktes jag i min öfvertygelse att, om jag undantager Schweiz och några tyska stater, jag icke funnit någon befolkning i allmänhet så kunnig och upplyst som vår.»

Blanche sitter sålunda i sitt rum nere i Florens. Ute spirar våren och aprilsolen glöder. Friska liljekonvaljer och syrener dofta, »och ändå» — säger han — »längtar jag hem, längtar till de röda stugorna, i gröna barrdungar, öfver-

August Blanche och hans samtid.