Sida 436
21. Final
436
FINAL.
Allt detta är egendomligt för August Blanches lif. Första gången han drager bort från sitt hem, ut i verlden, medför han på sin färd minnet af detta samtal, under hvilket en skald, den opraktiske Nicander, sökte att göra diktaren till den ypperste statsmannen. Sista gången han, ärad och berömd, sitter vid skrifbordet, tänker han på den stund yttrandet hade fälts, tänker på den syn, hvilken han då egde, tänker på den dröm, hvilken han då drömt. Och så fattar han pennan och ristar sitt minne in på ett litet pappersblad, som skildrar denna obetydliga händelse. Och efterverlden läser den lilla skissen och anar ej, att just den
historien är nyckeln till Blanches lif.
* *
Charles Mackay skref en gång en dikt, som skildrade, hur folket nedanför tornet spörjer väktaren:
»Hvad ser du, väktare, på tornets bryn?
Skall morgonrodnan flamma snart i skyn?»
Öfverallt är det natt, endast en röd strimma bådar den nya dag, som skall gry fjerran i öster. Yrvaken och nymorgnad spanar man efter sol, men det dröjer, innan väktaren ser henne genom töcknen. Otaliga gånger frågar man: Ar hon här? Otaliga gånger svarar han: Nej, hon slumrar 1 Då tränger en hymn jublande genom molnen, fyllande hela rymden med ett vågsvall af toner. Folket börjar andas, häftigare än förr. Blickarna hänga fast vid ett ljust sken i öster, och väktaren hör ett rop, tusen-stämmigt och lifligt:
»Säg, väktare, hvad är dess innebörd? En profetia, säg, ännu ej hörd, Om ljusets seger? Brusar deruti En härlig framtids djupa melodi?»
hört henne uttala ordet: galenskap, och hans vad till efterverlden hade också blifvit detsamma — -— —». Nicander fortsätter: »Ack, bure det aldrig oftare på tok, än när poeterna lägga sig i det materiella, då vore det ett lyckligt samhälle. Då skulle inga finansiella kriser inträffa, — — då skulle inga konkurser på millioner göras, som bringa en mängd oskyldiga familjer till tiggarstafven, under det att de, som ruinerat dem, onäpste af lagarne, trotsande opinionen och kanske just derför tolererade, rida upp igen, rulla ihop sig till snöboll på nytt för att ånyo sluta som lavinen.»
Källa: Project Runeberg ·