Berättelser 6. Taflor och berättelser. Del 1

roligt att få lära en hop saker, bara man sjelf slipper lägga händerna vid dem.

För öfrigt är det mycket att begrunda vid åsynen af en nybyggnad, ämnad till menniskohem.

Dessa grofva stockar och bräder, som fogas på eller bredvid hvarandra, skola bevittna mycket, som solen och månen icke alltid få se.

De skola betrakta den glada brudskaran, den rodnande bruden, den stolte brudgummen. De skola lyssna till vaggans gång, se huru föräldrar glömma bekymren och de annalkande åren vid åsynen af sina lekande barn, ty det är ju de sjelfva som hoppa öfver mattorna, de sjelfva som bryta sönder leksakerna, de sjelfva som lägga smörgåsen med smörsidan på förmaksstolarne.

Åt detta skulle stockarne ha mycket roligt, om de icke vore af trä.

Men de skola äfven bevittna de stora sorgerna och de många småförargelserna, som ofta göra mera ondt än de förra. När den stora sorgen slår till, uppkallas merendels hos själen någon förut dold kraft, som håller sin sköld mot de tunga slagen. Men småförargelserna, mot hvilka man icke bryr sig om att försvara sig, de nypa tumtals stycken ur vårt lif och leda oss långsamt, men säkert ner i förderfvet eller i grafven.

Detta är mindre roligt att skåda, och derför är det ibland rätt bra att vara af trä.

De skola en dag lyssna till hammarslagen i vår sista hvilosäng och se döden på granris med tunga steg vandra fram, kanske på samma plats, der de nyss förut sett lifvet dansa på rosor. Men hvad verkar det på en stock?

Slutligen skola de sjelfva, genomgnagda af tiden och råttorna, sjunka tillsammans i en spis eller på en ugn, lyckligare än de flesta menniskor: de få åtminstone värma och lysa efter döden.

Detta om en blifvande boning för menniskor. Men hvad skall man väl tala om en bostad för bränvinspannor? Hvad annat än att de, som arbeta derpå, arbeta på sitt eget förderf?

Den som den tiden vistades inom Danderyd kunde räkna nästan lika många brännerier som gårdar, och framlidne statsrådet Wirsén tjöt rätt bra bland ulfvarne.