Sida 183
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Men äfven ett bränneri kan ha sin solsida, och många solsidor hade ifrågavarande nybyggnad, från hvilket väderstreck man än betraktade den. Åtminstone var det så denna sommar i tu par ögon.
Den sanna kärleken, liksom den sanna kyrkan, fordrar endast rena offer på sitt altare, och det gör detsamma hvar altaret står.
Men det led mot sommarens slut. Hösten på landet är ej behaglig; det är sorgligt att skåda naturens förstöring, och derför reser man till staden för att se menniskans.
Menniskan vill ej vara ett med naturen. Hon gör uppror mot sin allsmäktiga herskarinna, fast hon beständigt har för ögonen det oundvikliga statsfängelset, grafven.
Grefve *** höll immerfort på att förlora sina galoscher i vägarnes lera, och fröken Marie Louise tyckte, att paraplyet var för tungt för hennes små händer. Följaktligen började de redan tänka på återfärden till hufvudstaden.
Någon af de sista dagarne i augusti stod Konrad Pettersson på trappan till det nya bränvinspalatset, då han blef varse fröken Marie Louise. Hon kom från herrgården och tog den vägen som, ledande förbi bränneriet, bar till den närbelägna sjön, vid hvars strand hon ofta brukade promenera.
Det var första gången Konrad sett henne allena gå vägen förbi bränneriet.
Men detta afskräckte honom icke, och han hastade genast till henne.
Han fann hennes ansigte något blekare än vanligt, men vågade icke efterfråga orsaken.
»Er byggnad är snart färdig, ser jag,» började hon samtalet.
»Det återstår bara plåtbetäckningen på den stora ångskorstenen,» förklarade byggmästaren.
Derefter uppstod någon stunds tystnad, hvarunder de gemensamt fortsatte vägen till sjön.
»Men, herr Pettersson,» började hon ånyo, »ämnar ni då all er tid stanna som byggmästare på landet?»
»Jag har svårt att på förhand bestämma det,» svarade han; »men så länge min far lefver, torde jag nog dröja qvar på denna ort.»
Källa: Project Runeberg ·
