Sida 184
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Jag frågade så, emedan jag tycker, att er verkningskrets här är för liten och att ni aldrig får tillfälle att utföra någon af era vackra idéer.»
»Huru vackra de äro, det vete Gud... Mycket kan taga sig temligen bra ut såsom ritning och modell, men alls icke duga i verkligheten... Ett ornament, sedt på nära håll och vid dagsljuset i en kammare, kan vara mycket vackert, men upphängdt ute i fria luften blir det mången gång blott en oredig massa... Solen och luften äro stränga kritici öfver arkitekturen, och endast snillet anar eller förstår deras anspråk... Men kan man ej bli stor, må man trösta sig med sitt bemödande att åtminstone bli nyttig, såsom min far brukar säga.»
»Hur mår er far i dag?» frågade Marie Louise.
»Han lider af sina vanliga krämpor, men som han har aptit och god sömn, hoppas jag länge få behålla honom i lifvet.»
»Ni är en god son, herr Pettersson, ni älskar mycket er far.»
»Ja visst, jag har ju också de största skäl dertill.»
»Emellan er båda har säkert aldrig harmonien varit störd.»
»Aldrig... jag kan ej erinra mig, att jag någonsin varit af annan tanke än min far.»
»Det hedrar er.»
»Hvarför det? Det är lättare för ett barn att rätta sig efter sin far än för en far att rätta sig efter sitt barn.»
Åter en stunds tystnad, hvarunder de uppnådde stranden.
»Om er far befalde er störta i vågorna der, skulle ni blindt lyda honom?» frågade hon, visande på den något oroliga sjön.
»Blindt och utan att veta ändamålet? Nej... Men sådant skulle aldrig en menniska med sundt förnuft fordra af mig och ännu mindre min far.»
»Om er far tror sig veta, att på botten af denna sjö ligger en skatt, som han gerna vill ega, och derför ber er dyka efter den...»
»Så gör jag det naturligtvis, och finnes denna skatt och förmår jag draga den ur djupet, ger jag mig inte förrän jag fått den i land.»
Källa: Project Runeberg ·
