Sida 209
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Ifrån Carl XIII:s torg tog han vägen till Ladugårdslandet och stannade utanför ett trähus vid Styrmansgatan. Han gick in i detta hus, öppnade en dörr till bottenvåningen och befann sig i en lappskräddares fattiga hem.
Lappskräddaren satt på sitt bord, arbetande på en gammal rock, medan hustrun i ett gammalt skåp insatte några spräckta porslinstallrikar, hvarpå middagsmåltiden nyss varit serverad.
Mannen och hustrun syntes glada öfver den unga herrns ankomst och framsköto med förenade händer en stol åt honom. Men han satte sig ej.
»Är sjökaptenen hemma?» frågade han.
»Nej,» svarade lappskräddaren.
»Men han brukar ju komma hem till middagarna?»
»Jovisst, men i går, när herrn var här, kom han inte hem förrän sent på natten... Han hade säkert tappat mycket på spel, för han höll ett grufligt väsen när han kom hem.»
»Men frun, förmodar jag, är hemma.»
»Hon, den stackarn, är nog hemma,» svarade skräddarens hustru.
»Och hur är det med henne i dag?»
»I dag har det också varit ett rysligt huserande der uppe,» upplyste hustrun.
Byggmästaren lade på skräddarens bord några af de gamla riksgäldsettorna och gick.
Men han gick ej ut genom porten, utan en trappa högre och inträdde i en temligen snygg våning af tre rum. Men af möbler återstod icke mer än det allra oumbärligaste.
Värdinnan satt vid ett bord, skälfvande som en sjuk dufva och betäckande en del af ansigtet med sin ena hand, medan armbågen hvilade mot bordet.
Det var icke mer än sex år sedan vi första gången sågo henne på vägen mellan Gribbylund och Ensta. Då var hon den nya morgonrodnaden.
Men långt innan den nya Aurora hann vesterns port, var hennes stolta char slagen i stycken, och det lågande spannet hade sörjande skenat sin kos.
Man hushållar ofta rätt illa med sin ungdoms rika kapital och stannar slutligen på en förfärlig restlängd.
Sedan denna förr så vackra qvinna i den ena roflystna och kalla handen efter den andra qvarlemnat sin ungdoms
Källa: Project Runeberg ·
