Sida 210
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
varmaste och skönaste gracer, ville hon bli fru. Hon trodde, att samhället skulle bli något mildare emot henne.
Nog borde de kunna försona samhället, dessa arma martyrer! När de knäfalla invid kullerstolen, böja de sig som öfver en slagtbänk vid sidan af en bödel, den kyrkan och staten gifvit en mans rättighet.
När de sedan yppa för samhället sitt lidande och klaga, hvad svarar samhället då? Jo: »det är hårdt, men för allt det der har ni att tacka er sjelf.»
Verlden lägger oftast i sitt trösteord en förebråelse dubbelt så bitter som det lidande är, för hvilket man tigger om tröst.
Af alla de många, som förut firat den sköna Aurora under hennes korta, fjärilskimrande lif, fanns det nu i Stockholm ingen annan som allvarligt beklagade henne, än den fattige lappskräddaren och hans hustru.
Aurora Dillnau hade sålunda tillfälle att med egen erfarenhet besanna de ord, damen med gröna floret på samma Ensta en gång sade, nämligen: »det är lättare att höja sig i Guds ögon än i verldens».
Pettersson upptäckte på den delen af den stackars hustruns ansigte, som hon förgäfves sökte skyla med handen, några blodviten, bedröfliga vittnesbörd om den försoning hon genom äktenskapet trodde sig kunna vinna.
Gästgifvarens vän talade nu, liksom några gånger förut, många hugsvalande ord, men hon hade endast tårar till svar.
Allt är ännu icke förloradt så länge man kan svara med tårar, ty då står man ännu vid tröskeln till ett möjligen bättre öde.
Men har ögat sinat ut och blöder hjertat icke längre, då har man blott trösklar att välja på: fängelsets, dårhusets eller grafvens.
Tunga steg hördes i trappan. Hustrun spratt upp. Det låg redan något af vansinne i dessa förr så ljufva ögon.
»Lugna er, min fru!» sade byggmästaren; »jag går inte förr än ert elände är slutadt.»
Nu visade sig i kammaren en lång, groflemmad, medelålders karl med ett visst icke fult ansigte, men hårdt och kallt, ehuru temligen stekt af solen. För öfrigt var han snyggt klädd och förde sin kropp med denna ledighet, som är egendomlig hos sjömannen.
Källa: Project Runeberg ·
