Sida 227
Kråknästet ...
»Mamma gick upp till kommissarien för att säga till,» underrättade den spädare stämman, »och hon kommer snart ner igen.»
»Ni är en räddande engel,» förklarade den resande med så mjuk röst, som hans af köld skälfvande läppar kunde medgifva.
»Gud nåde den som är ute i sådant väder!» återtog den beklagande stämman.
»Edra ord värma mig redan,» komplimenterade den utestående. »Går det inte an att öppna litet på porten, så att jag åtminstone finge sticka in min förfrusna näsa?»
»Jag törs ej.»
»Hvarför törs ni ej?»
»Kommissarien skulle bli så ond, så...»
»Men Gud skall belöna en så god gerning, och han förmår väl mer än alla kommissarier i verlden.»
Denna lyckligt använda replik hade portens öppnande till följd. Vår resande inträdde i förstugan, hvars mörker likväl icke tillät honom upptäcka den räddande engeln.
»Kom in till oss så länge,» bad denna, hvarvid en dörr i förstugan öppnades.
Den resande var ej sen att efterkomma tillsägelsen och befann sig snart i en liten kammare, svagt upplyst af en dank i jernstake och möblerad i förhållande till belysningen, men icke mycket varmare än förstugan.
Kommissarien Rollins brorson sökte nu med ögonen den räddande engeln och fann framför sig en ytterst tarfligt klädd flicka af omkring fjorton års ålder, lång, mager, gänglig, bara ben och skinn, såsom det heter, men i hvars bleka, utmärglade ansigte hvälfde sig ett par stora, högblå ögon, i rikt mått uttryckande hvad det öfriga af gestalten icke syntes förmå, de fjorton årens mildhet och oskuld.
»Det var mycket beskedligt af er, min goda flicka, att släppa mig in,» började nu unge herr Rollin, i det han lade af resskärpet och befriade sig från utanstöflarna. »Hvad heter ni, min lilla vän?»
»Ellen,» svarade flickan.
»Och det var er mamma som var nere i förstugan?» fortfor han, slängande af sig pelsen och kastande den öfver en stol.
»Ja, det var mamma,» svarade flickan, synbarligen förvånad öfver den unge kavaljerens obesvärade hållning och hemmastadda beteende.
Källa: Project Runeberg ·
